Robotar - ny personalgrupp i Japan

I takt med att arbetskraften minskar i Japan växer robotindustrin. Målet är att kunna lösa personalbristen inom äldreomsorgen med hjälp av användar­vänlig teknik. Inte för att ersätta människor,
utan som komplement.

Japans nederlag i andra världskriget blev startskottet på en befolkningstillväxt av sällan skådat slag. Fyra, fem eller rent av sex barn per familj var inte ovanligt. Industrin gick på högvarv och slukade de stora barnkullarna. Tillväxten i ekonomin låg stadigt på 10–15 procent per år.

Sedan tog det abrupt stopp. Babyboomgenerationens egna barn hade and-ra livsmål än att till varje pris för­mera sig och nu skriker alla sektorer i den japanska ekonomin efter arbetskraft.       

– Inom några år kommer det att fattas närmare 400 000 personer i äldre­vården. Om vi inte börjar använda robotar kommer hela systemet att kollapsa, varnar professor Hiro Hirukawa vid Institute of Advanced Industrial Science and Technology (AIST).

Lika snabbt som den arbetsföra befolkningen minskar, lika snabbt växer robotindustrin. Enligt International Data Corporation omsatte industrin motsvarande 677 miljarder kronor år 2015. För år 2019 är prognosen 1 288 miljarder, alltså nästan en fördubbling.

 

På äldreboendet Silver Wing i Tokyo är framtiden av allt att döma redan nutid. Här är den nya tekniken redan etablerad.

– Många av de boende var säkert lite skrämda i början, men vi låter introduktionen av ny teknik ta den tid den tar, så att alla ska hinna vänja sig, säger föreståndaren Masaaki Kawanishi.

Att robotarna skulle ta över verksamheten och resultera i någon sorts maskinell omsorg med mekaniska vårdbiträden av aluminium och silikon är inget som oroar honom.

– Kanske fanns det sådana tankar på 1950-talet då man skissade på humanoider (människoliknande robotar) och drömde om att vi alla skulle ha personliga robotbetjänter. Nu har vi blivit mer jordnära, skrattar Kawanishi.

Han får medhåll av Hiroaki Kitano, elektronikjätten Sonys robotguru och pappa till bland andra robothunden Aibo.

– Dåtidens drömmar var helt orealistiska. Den krassa verkligheten är att om du vill ha någon som ser ut som en människa och ger samma omsorg som en människa så kommer det alltid att vara billigast och mest effektivt att använda just en människa, säger Kitano.

– Däremot, anser Hiroaki Kitano, går det att bryta ut enskilda moment i alla verksamheter, inklusive vården, och automatisera dessa.

I det stora allrummet på Silver Wing har det dragit ihop sig till eftermiddagste och ett lätt gymnastikpass. Här är det verkligen efter förmåga som gäller. Folk står eller sitter och några är fastspända i rullstolar. Inalles ett 40-tal boende och personal.

– Hej allihopa, nu ska vi ha roligt. Det är roligt att röra på sig, eller hur?

Gympapasset tar sin början med sedvanlig japansk hurtighet. Men det leds inte av en människa, i stället är det roboten Pepper som drar igång församlingen i armar uppåt sträck och vicka på tårna, till tonerna av en japansk barnvisa som alla sjunger med i.

Programmet pågår i ungefär 20 minuter. Pepper – 120 centimeter lång och med en uppsyn som ett lyckligt barn – rör sig taktfast med musiken och ropar ut instruktioner allteftersom. Hen rullar fram på små hjul och viftar på armarna för visa hur en viss rörelse ska utföras.

Allt är förprogrammerat, men Pepper har röstigenkänning och konstgjort seende vilket gör att hen lyssnar på tilltal och kan läsa av rummet och se om någon närmar sig. Hen är mänsklig i sitt beteende, men tillräckligt konstgjord för att det aldrig ska råda någon tvekan om att det är en robot. Gränslandet, det som med en engelsk term kallas för the uncanny valley, upplever många människor som ytterst obehagligt.

– Vi är inte ute efter att ersätta mänsklig omvårdnad. Jag ser användandet av ny teknik mer som ett sätt att frigöra resurser så att vi ska kunna ge mer mänsklig omvårdnad, säger föreståndare Kawanishi.

Efter passet slår vi oss ner vid ett bord tillsammans med Yuriko Tanaka, en pigg dam som närmar sig 90. Framför henne sitter Sonys fyrfoting – robothunden Aibo, vars första version kom redan 1999.

Goddag, vill du spela jan-ken-pon (sax-sten-påse)? frågar hunden och fru Tanaka svarar att det vill hon gärna.

Under några minuter avverkar de vädret och vilka vitaminer och mediciner som fru Tanaka behöver ta. Ett vardagligt samtal liknande det som utspelar sig på tusentals och åter tusentals äldre­boende runt om i världen.

– Det låter kanske konstigt, jag vet ju att det är en robot jag pratar med – men det är ändå någon som lyssnar. Man får prata och hålla igång huvudet, säger fru Tanaka och häller upp lite grönt te i våra koppar.  

 

Forskning har visat att ensamhet och oförmåga att röra sig är människans värs­ta fiender. Att hamna ensam i en rullstol är i princip en dödsdom. Den lärdomen är vägledande när Japan nu ställer om till the super-aging society, det vill säga ett samhälle där invånarna blir färre och äldre.

Professor Hirukawa illustrerar det nya tänket i tre punkter: Vårdarbetet ska vara mindre fysiskt krävande för personalen, mer aktivt och deltagande för vårdtagaren, anpassat till en verklighet där det finns färre vårdare att tillgå.

I den hårda verkligheten på Silver Wing får jag testa ett exoskelett som förstärker mina muskler och gör att jag kan lyfta betydligt mer än jag annars skulle kunna göra.

Dräktens sensorer känner av att det är ett lyft på gång och reagerar blixtsnabbt. Prislappen ligger i nuläget på 30 000 kronor. Det kan låta dyrt, men egentligen är det bara en bråkdel av vad det kostar att rehabilitera en förslitningsskada.

Ett annat hjälpmedel underlättar för strokepatienter att lära sig gå igen. Det fästs runt midjan och har två sensorer som löper ner på låren. Sensorerna förstärker nervimpulserna från hjärnan och ”beordrar” benen att röra sig framåt, ett i taget. 

Alternativet hade varit en vårdare som antingen går före patienten och visar eller går efter och håller tag under armarna.

– Nu kan en vårdare övervaka flera patienter samtidigt. Det sparar tid och resurser, säger föreståndare Kawanishi.

Personalen visar gärna de olika funktionerna. Var de inte teknikfrälsta från början, så har de blivit det. Att något så oglamoröst som äldrevård skulle utvecklas i den här riktningen var det nog få som hade trott för några år sedan, men tänker man efter så är det förstås helt naturligt att börja med automatiseringen av de fysiskt mest krävande sysslorna.

 

På Silver Wing och flera andra vårdhem används i dag robotar också för städning av korridorer och för transporter av mat och material. En robot behöver ingen lön och kan jobba dygnet runt.

– När man pratar om utveckling av vårdrobotar glömmer man ofta bort de okvalificerade och tidskrävande jobben där robotar kan göra en insats redan i dag, betonar professor Hirukawa. 

100-årsskålarna som försvann
  • Sedvänjan att dela ut skålar i rent silver till alla som fyllde 100 år slutade man med 2015 när antalet för första gången nådde över 65 000.
  • Första året (1963) uppgick antalet 100-åringar till 153 stycken. Sedan 2016 är skålarna silverpläterade.

Jon Thunqvist

Jon Thunqvist

Frilansjournalist

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant