Gruppsamtal hjälp för sköra själar

Stadsmissionens Livsberättargrupper skapades med syfte att bryta ensamhet, förebygga depression och ge ökad mening i livet för äldre. Många deltagare berättar om en förbättrad livssituation.

Depression är den vanligaste orsaken till psykisk ohälsa bland äldre. Sveriges Stadsmissioner har tillsammans med forskaren Ulla Peterson tagit fram en metod för samtalsgrupper för äldre med syftet att bryta ensamhet, förebygga depression och ge ökad mening i livet.
Under förra året deltog ett femtiotal inom Stockholms Stadsmission i dessa grupper.

Många som har deltagit berättar om en förbättrad livssituation.

– Det gav mig mycket att vara med i gruppen. Jag har inte tidigare velat tala om mitt liv. Men nu lättade jag lite på mitt hjärta och fick känna att jag inte är ensam, berättar en 78-årig kvinna efter avslutad Livsberättargrupp.

Åldrandet innebär en rad separationer och förluster. Man skulle kunna säga att det är en utvecklingskris för många.

De som arbetat går i pension och för många blir det en förlust av sammanhang och mening. Ensamheten ökar, partner och vänner dör på grund av ålder och sjukdom. Tilltagande åldersrelaterad fysisk ohälsa med begränsningar ökar och påverkar livskvaliteten.

Äldres psykiska ohälsa är dock ett förbisett område som projektet vill lyfta. Det är inte naturligt att må dåligt för att man är gammal.

Behovet av att få berätta om sitt liv och bli lyssnad till är också djupt mänskligt. Det blir viktigare ju äldre vi blir och ju närmare livets slut vi kommer. Vi gör en resumé, en ”verksamhetsberättelse” över det liv som passerat. Oftast med fokus på vad vi har åstadkommit och vad vi kan vara stolta och glada över.

En rad existentiella frågor aktualiseras. Det kan handla om ens egen roll och ansvar och om man kan förlika sig med det som inte blev som man önskat eller tänkt.

Hur blev mitt liv? Finns hopp och möjlighet till försoning? Hur vill jag ha det resten av mitt liv?

Dessa frågor behöver vi samtala kring med någon som lyssnar.

– Det blev så mycket större än jag trott. Vi har fortsatt att träffas och jag har blivit så berikad av att ta del av and­ras livsöden. Vi såg varandra, berättar en annan deltagare.

Livsberättelsen kan på detta sätt integrera det levda livet till en meningsfull helhet. Det händer något positivt med självbild och identitet när man får berätta sin livshistoria och får feedback på den.

Samtalsgrupperna som vi kallar Livsberättargrupper erbjöds först i Stockholm och modellen har sedan spridits till övriga landet.  Det finns nu närmare fyrtio utbildade gruppledare och fler kommer att utbildas.

Det är viktigt att framhålla att det är samtalsgrupper och inte gruppterapi som erbjuds.  De utbildade gruppledarnas roll är att strukturera samtalen, stötta, uppmuntra och se till att alla kommer till tals.

illustration psykisk ohälsa

Gruppledarna har utbildats inom Stadsmissionen och S:t Lukas. Det har varit bland annat behandlingspersonal, socionomer och psykologer med erfarenhet av att arbeta med grupper.

De har varit mycket positiva till att hålla i grupper och det har varit roligt och berikande att få arbeta med samtalsgrupper på detta sätt.

– Vi har bara fått positiv respons från dem som varit med i grupperna. Det har varit roligt att se deltagare blomma upp och förändras positivt, säger Ann-Ci Svensson, gruppledare, socionom och äldreombud på Stockholms Stadsmissions Äldrecenter.

En grupp med max åtta deltagare träffas tio gånger, två timmar varje gång.  Varje träff har tydliga ramar och ett givet tema. Gruppen lär känna varand­ra genom att intervjua och presentera varandra, deltagarna tar med ett foto på någon som betytt eller betyder mycket för dem och deltagarna berättar minnen från barndom, skoltid, ungdomstid och vuxenliv.

Därefter fokuserar vi på livet här och nu och vad vi kan göra för att ha det så bra som möjligt resten av våra liv. Deltagarna bollar idéer kring vad det innebär. Hur ser det ut i dag och hur skulle jag vilja att det var?

Gruppdeltagarna utmanar sig själva med realistiska förändringsmål från gång till gång som också följs upp. Sista gången planeras ett avslut tillsammans med deltagarna efter deras önskemål. Det kan innebära att prova på en aktivitet, bjuda in en gäst eller äta en festlig lunch.

Sambandet mellan ensamhet och depression är väl känt. Men en känsla av sammanhang och mening kan ge oss den livsviktiga samhörigheten. Har vi den klarar vi av att kämpa och leva trots svårigheter och prövningar.

Ett viktigt syfte med samtalsgrupperna har också varit att bryta ensamhet och bidra till gemenskap och nya kontakter. Erfarenheten är att många fortsätter att träffas efter gruppavslut.

– Det har varit otroligt spännande att vara med. Jag har längtat till gruppen, de har varit mina livlinor. Det har blivit ett nytt sammanhang för alla. Vi har bestämt att fortsätta att träffas på egen hand, berättar en annan deltagare.

Metoden som tillämpas bygger på den som används i reminiscensgrupper och som erbjudits inom demensvård. Ulla Peterson, lektor och forskare på Linné-universitetet i Kalmar, har vidareutvecklat metoden och erbjudit samtalsgrupper för äldre i en forskningsstudie i Västernorrland och på vårdcentraler i Norrtälje.

Forskningen gjordes på samtalsgrupper med personer som befann sig i riskzonen för att utveckla depression. Deras symptom mättes före och efter gruppdeltagande med depressionsskalan HAD-depression. De fick dessutom skatta sin livskvalitet och hälsa.

Det visade sig att personerna visade på en minskning av depressiva symtom och en ökad livskvalitet. Utvärderingen av deltagandet var också positivt. Man angav att man fått ökade insikter om sig själv och att man kände större självförtroende.

Samma upplägg på forskning sker nu på de grupper som träffas inom projektet och resultatet ska presenteras i maj 2019 då också projektet avslutas.

Efter projektet kommer Stockholms Stadsmission att erbjuda en två dagars gruppledarutbildning samt gruppledare för att hålla samtalsgrupper externt.

Marie-Louise Söderberg

Marie-Louise Söderberg

Beteendevetare med bakgrund som kvalitets- och utvecklingssamordnare inom psykiatrin, projektledare på NASP: Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk hälsa, Ki samt Mind, där hon startade och var verksamhetsledare för Äldretelefonen och Självmordslinjen.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant