Hemvård, dagvård, korttid och demensboende. Var i kedjan de äldre i Tibro än befinner sig får de träffa personal de känner igen och har förtroende för.

– För oss är det inte längre biståndsbesluten eller tillgången till lokaler, utan individens behov som styr, säger Rikard Strömqvist, enhetschef i Tibro kommuns demensorganisation.

För två och ett halvt år sedan kastade äldreomsorgen i Tibro – kommun i östra Västergötland med drygt 11 000 invånare – alla gamla sanningar över ända. Politikerna slog fast en ny inriktning, bort från den traditionella strukturen där det ena biståndsbeslutet tog ut det andra. Det innebar att de som hade hemvård och gick på dagverksamhet kanske tillfälligt blev sämre och behövde komma till ett korttidsboende. Det beslutet gjorde att personen inte längre fick gå på dagverksamhet, trots att behovet fanns och att det skulle ha fungerat bra.

”Första tiden var tuff, men för att få till förändringen var vi tvungna att göra ett rejält omtag.”

Den nya organisationen togs i bruk 1 februari 2016. Hemvård, dagvård, korttid och särskilt boende samlades och fick en gemensam personalgrupp.

– Vi gjorde om alla scheman och började om från noll. Personalen skulle följa med vårdtagaren i olika beslut och på olika platser. Första tiden var tuff, men för att få till förändringen var vi tvungna att göra ett rejält omtag, säger Rikard Strömqvist.  

Den nya demensorganisationen är geografiskt uppdelad i nord och syd, som båda är varsin personalgrupp. En person som bor hemma och har hjälp av viss personal – och sedan flyttar in på korttidsboende – får fortsatt hjälp av samma personal, till exempel med att duscha och gå på toaletten.  

– Har du fått förtroende för någon är det jättebra att den medarbetaren kan fortsätta hjälpa till med insatser som kan vara känsliga. Och du får såklart gå kvar på dagverksamheten om du önskar det, även om du är på korttidsboende eller har fått plats på särskilt boende.

För närvarande har cirka 85 personer bistånd i Tibros demensvård. Hur resurserna används bestäms på arbetsdagens morgon, men en grov planering görs redan dagen innan.

Några nya tjänster har inte inrättats för att få demensorganisationen att fungera, förutom att den samordnande sjuksköterskan numera ingår.

– Planeringen sköts av omvårdnadspersonal, det är de som känner verksamheten bäst. Vi försöker vara tidseffektiva och det har varit en utmaning att få det att fungera, men nu känns det som det börjar sätta sig, säger Rikard Strömqvist.

Han sticker inte under stol med att förändringen varit slitsam. Personalstyrkan är densamma som före omorganisationen, inga nya pengar har tillkommit. Många som jobbat nära varandra kunde inte längre göra det när gamla personalkonstellationer revs upp för att få det nya att fungera.

– I början var motståndarna fler än de som ville jobba på det här sättet, men det har vänt och jag tycker att mina medarbetare är fantastiska på att hitta lösningar efter individernas behov.

Johan Ekstrand, demenssamordnare och sjuksköterska, ger en liknande bild:

– Vi visste inte vart det skulle ta vägen. Vi hade ingen mall att följa och kände inte till några andra kommuner som arbetade så här, säger han.

Var du själv tveksam?

– Ja, men med viss reservation. När man prövar något helt nytt finns det förstås en del tvivel, men jag kunde inte bortse från att det var mycket gott i det nya arbetssättet. Men om personalen ställer många frågor och är tveksam blir man själv tveksam.

Nu drygt två år senare känner Johan Ekstrand att personalen får större möjlighet att ta till vara den enskildes behov på ett bättre sätt.

– De som känner stor oro kan vi möta mycket bättre nu, säger Johan Ekstrand.