Vad är det att vara människa? Frågan är urgammal och samtidigt ständigt när­varande.

Ibland dyker den upp i de stora överväldigande sammanhangen som vidgar våra perspektiv, till exempel när vetenskapen gör nya landvinningar. Det som var sanning igår gäller plötsligt inte i dag. Himlen blir bara större och större och jorden under våra fötter bara ett stoftkorn. När vi blickar upp mot stjärnorna har deras ljus färdats genom tidsåldrar innan det blev synligt för oss. Visst är det svårt att fatta, och här står vi och tittar upp mot himlaljusen!

Men lika gärna kan frågan komma till oss hemma i tv-soffan. Vi möter artisten Sven-Bertil Taube en fredagskväll hos Skavlan i samtal om Så länge skutan kan gå. Sången handlar om livet, det här livet som vi inte förstår någonting av. ”Hur länge ska du hålla på?” ”Det är inte jag som bestämmer det.” Och från Globen med ett folkhav i böljande stillhet viskar sångerskan Laleh sin undran: ”Who do I ask for another day?” i balladen Wish I could stay.
​
Samtal pågår inom oss. Ju äldre vi blir desto mer, och frågorna blir många. Ensamheten ger sällan några svar och skulden har fått nya namn. Tillkortakommande, otillräcklighet, oro för att vi gjorde fel, för att själva ordet skuld ibland tystas ner innebär detta inte att vi inte känner av den. När åren går kommer den oss närmare, särskilt den sista tiden, när vi gör upp med oss själva och det som har varit vårt liv, med ”alla fel och brister”. Det är ett arv från längesedan som varje generation bär vidare i livet mot döden.

Vart går vi för att bli försonade med det som är våra tillkortakommanden, vår otillräcklighet och ”alla fel och brister”? Den som möter de äldre vet om oron, men vad säger vi? Räcker det att säga: ”Du ska se att det ordnar sig”?  Vad då ordnar sig? Visst känns det fattigt, men vad säger man …?
​
Som präst känner jag en sorg över att mötet med den kyrka där jag har tjänstgjort i hela mitt liv så ofta har förknippats med skuld, medan det egentligen var försoning som kyrkan skulle förmedla. Bli försonad, är inte det den högsta önskan vi har? Att det som blev fel inte är tvunget att du eller jag behöver bära längre. Tänk om vi fick finna tröst i att någon annan har burit detta, för vår skull.

Evert var sjuk och kom hem från lasarettet. Han är min granne på landet men bor där året runt. Jag behövde en spann jord från hans potatis­åker till min komposttoalett och frågade om jag kunde hämta på samma sätt som tidigare år. Evert var svag på rösten och sa: ”Jovisst, men du, får jag be dig om en sak. Vill du lägga ett gott ord för mig?” Plötsligt såg jag framför mig en människa som brottades med sitt liv, sin sjukdom, sin orkeslöshet och sin framtid. Nu ville han byta en spann jord mot ett gott ord. Vad skulle jag säga som var sant? Jag fann svaret eller kanske var det svaret som hittade mig, jag vet inte. ”Evert, det ordet är redan lagt!” Jag såg att han förstod att försoningen redan var ett faktum.  

Utifrån mitt perspektiv som präst skulle jag önska att kyrkan fick vara med som stöd i det existentiella samtalet, både för de äldre och personalen som möter oss när frågorna kommer. Samtalet dyker upp, var så säker, allt tal om annat är bara inte sant.