Knepigt, jovisst. Samtidigt är det självförvållat, menar Alex Schulman när vi strax efter morgonrusningen träffas på en krog på – ja, just det – Stureplan.
Han insisterar på att få bjuda på kaffe, rör sig hemtamt mellan borden och hälsar på var och varannan person i lokalen.

– Jag har medvetet byggt upp en bild av mig själv som Dr. Jekyll and Mr. Hyde för att skapa en plattform i sociala medier. Men verkligheten är naturligtvis inte lika svartvit. Jag är varken så elak eller så snäll som jag ofta framställs. Samtidigt kan jag inte sitta här och klaga. Det hela har ju varit en förutsättning för min karriär.

Och Alex Schulman har lyckats med bravur. Tillsammans med radar­partnern, Sigge Eklund, driver han en av Sveriges mest framgångsrika poddar, Alex & Sigge, som varje vecka har runt 750 000 lyssnare. Förra året omsatte podcasten mellan 12 och 15 miljoner kronor, enligt uppgifter från produktionsbolaget. Dessutom blev Schulmans och Eklunds gemensamma bok Tid landets mest sålda biografi för ett par år sedan. I vår är duon aktuell med en ny scenshow, Live, fylld med skruvade betraktelser över sig själva och vår samtid.

”Jag är varken så elak eller så snäll som jag ofta framställs.”

Det verkar just nu inte finnas någon hejd på succéerna för kombon av den cerebrale och rationelle Sigge Eklund och den svårmodiga känslomänniskan Alex Schulman.

Men de digitala framgångarna börjar trots allt bli lite av en gyllene bur.

– Podden har förvandlats till något som liknar ett framgångsmonster. Den genererar pengar och jag är därför för feg för att dra mig ur. Dessutom har jag ett gigantiskt bekräftelsebehov. Men kickarna kommer inte längre lika ofta, säger Alex Schulman.

Sedan en kort tid tillbaka har den digitala pionjären Alex Schulman gjort något som hade varit en absolut otänkbarhet för några år sedan: Han har kopplat bort sig från sociala medier och stängt ned sina konton på Instagram, Twitter och sin blogg. Kanske kommer han snart också att avgifta sig från sitt ”telefonberonde”.

En stor anledning till bortkopplingen är de hatreaktioner som hans söndagskrönikor i tidningen Expressen väcker. Där har han ofta stuckit ut hakan i flyktingdebatten och tagit ställning för ”våra nyanlända vänner”. Den pole­miska tonen i krönikorna är kanske ett arv från morfar Sven Stolpe. Ett reaktionärt råskinn som på 60- och 70-talen gick genom tv-rutan och blev den tidens medieprofil. Ständigt arg och elak men på samma gång en briljant lärdoms­gigant.

– Morfar var höger och jag är en humanist utan partibok. Jag ser mig själv som en vaktpost mot intolerans och hat. Men att efter varje krönika bli kallad landsförrädare och få hundratals anonyma hot förstör livet och blev till sist för mycket, förklarar Alex Schulman.

Han anser också att det finns en annan typ av digital baksmälla som alltmer breder ut sig i samhället.

– Det har blivit en folksjukdom att inte längre kunna tänka långa tankar. Att hela tiden pysa ut i korta twitterinlägg är kreativt farligt. En författare som Jack Kerouac hade aldrig kunnat skriva boken På drift om han levt i vår uppkopplade värld.

Själv längtar Alex Schulman alltmer efter att få tid att skriva fler böcker och satsa mer på det egna författarskapet.

– Det händer något när ett manus framförs muntligt i en podd. Det blir inte längre lika rent utan förfulas. Till viss del beror det kanske på att jag har svårt för min egen röst och att det fortfarande kan höras att jag stammar lite. Men det går inte att jämföra med när jag var yngre och ofta knappt fick fram ett ljud i sociala sammanhang. När jag skriver böcker känner jag däremot att jag äger varenda bokstav.

Hittills har Alex Schulman skrivit tre egna och självbiografiska böcker. Hans två gripande skildringar av föräldrarna, Allan och Lisette Schulman, har fått lysande recensioner och gett honom en plats i finkulturen. Och det har gjort bilden av Alex Schulman ännu mer komplex och svårgripbar för den som vill fånga en människa i enkla generaliseringar.

Båda böckerna om föräldrarna börjar på samma sätt; längs en slingrande grusväg som dammar och spottar sten och överraskar med oväntade kurvor. Vägen leder mot familjen Schulmans sommarställe i Värmland.

Men sedan delar sig vägen mot helt motsatta håll.

Pappan är den store tv-producenten, livsnjutaren och kräftkonnässören som är lekfull, generös, med ett stort och öppet hjärta. Men också en kolerisk, lynnig, åldrande man med krämpor och grav dödsångest.

Mamman är den skarpa, sköra och slagfärdiga kvinnan som förvandlas från att vara kärleksfull och närvarande till att alltmer glida in i alkoholdimmorna. Hon stänger in sig i sovrummet och tvingar in familjen i medberoendets sårighet.  

”Hon dominerade familjen genom sin frånvaro, den stängda dörren till sitt rum, där bakom i mörkret styrde hon varje sekund av vårt liv”, skriver Alex Schulman i boken Glöm mig (Bookmark). Titeln syftar på ett sms som Alex fick på julafton från sin mamma när han söker hennes kontakt.

– Att skriva om pappa var syrerikt och lustfyllt. Att skildra mamma var däremot så syrefattigt att jag kippade efter andan. Det kändes som ett svek att göra det otänkbara och att avslöja hemligheten som jag burit på i över 30 år. Men det har varit en nödvändighet för att jag äntligen ska kunna bryta mig loss ur medberoendet och bli fri.

Alex Schulman beskriver hur han och bröderna pantade urdruckna vinflaskor, städade undan spåren efter mammans drickande och parerade hennes elak­heter.
Visserligen blir Lisette Schulman till slut nykter, ett par år innan hon dör.

– Jag väntade på ett förlåt som aldrig kom och hade någon sorts idé om att vi skulle falla varandra i armarna och att jag äntligen skulle få min mamma tillbaka. Det blev inte så, säger Alex Schulman.

I dag har han två döttrar tillsammans med Amanda Schulman och i vår föds deras tredje barn. Det kommer att bli en pojke.

– Under min uppväxt var jag rädd för mina föräldrar och deras fysiska och psykiska utbrott. Jag vill inte föra vidare den misshandel av barn som ligger nedärvd i vår släkt. Det viktigaste just nu är att mina egna barn ska känna att jag är en trygghet och att jag är närvarande. Ju äldre jag blir, desto mer betydelsefull blir min egen familj. Den är det glödande klot som resten av livet kretsar kring, säger Alex Schulman.