Du säger att demens är en kommunikationssjukdom – vad innebär det?

– Den som är sjuk har svårt att berätta hur han eller hon känner sig, att tolka sitt eget stämningsläge och vad som händer i kroppen.

Personen kan också ha svårt att uttrycka sig. Och det är likadant åt andra hållet, för den som ska tala med den som är sjuk, att tänka på att personen inte alltid förstår vad som händer.

En person som till exempel blir arg och skriker har alltid en anledning, men kan kanske inte uttrycka den. Om man har träffat personen förr och det gått bra och sedan börjar personen plötsligt slåss – då kan man tänka att personens minne har blivit sämre. Hen uppfattar att den som besöker är en främling att försvara sig mot. Det ställer höga krav på omgivningen, att vara försiktig och komma ihåg att kroppsspråk är mer än det verbala språket. Att ta en sak i taget och skapa trygghet.

Hur mycket kunskap om demens behöver man som biståndshandläggare?

– En hel del. Det är väldigt positivt att vissa kommuner har börjat utbilda personalen om demens. Ibland blir det mycket fokus på motoriska och praktiska färdigheter som sviktar. Men ofta handlar det om exekutiv svikt, det vill säga svårighet att planera och genomföra saker. Personen klarar av det fysiskt, men kan inte få det gjort och det är där som behovet av stöd ligger.

– En annan aspekt är att det inte går att lita på vad den som är drabbad av demenssjukdom säger. Personen svarar att allt är bra, att hon går och handlar, men anhöriga berättar att så är det inte alls. Personen själv har ingen insikt om att det inte fungerar – och kanske tänker hon på något som hände för två veckor sedan. Då behövs det någon form av tillsyn.

– Det tillkommer också en del svårigheter för hemtjänstpersonalen som ska besöka den äldre, speciellt om personen själv inte har insikt om sin sjukdom. Det händer ju ibland att personalen blir anklagad för att ha stulit, där den äldre har blivit orolig för sina guldsmycken, gömt dem och sedan glömt bort det. Som psykiater skulle jag inte kalla det för vanföreställning att den äldre tror sig ha blivit bestulen, utan en rationalisering av att inte hitta sina saker utifrån den insikt man har om sin sjukdom.

Här måste man förstå ett par saker, dels att det inte kan vara alltför många olika personer inblandade, dels att beräkna tiden rätt. Det kan behövas mer tid än man tror, både för att hjälpa den äldre men också för att kontrollera hur läget ser ut. Det allra bästa är kontinuitet och att sitta ner och ta en kopp kaffe. Och om man lämnar över till andra – att ha ett system för att dokumentera, det är extra noga vid demenssjukdom.

Är alla former av kognitiv svikt tecken på demenssjukdom?

– Nej, det är det inte. En viss nedsatt förmåga är en del av det normala åldrandet.

Vilka är de vanligaste tidiga tecknen på kognitiv svikt?

– En förlorad simultankapacitet och att man behöver mer tid för att lära sig nya uppgifter. Det är något som kan märkas på en arbetsplats. Det är inte helt ovanligt att dessa personer inte säger något och utvecklar utmattningssyndrom, eller att de tidiga tecknen uppfattas som depression. Depression ger svåra kognitiva problem och depressiva symtom är vanliga hos personer med begynnande demens. Om jag är osäker behandlar jag depressionen först och tar ställning till demenssjukdomen senare. Det finns de som fått en demensdiagnos som sedan visade sig vara depression.

Vilka är tecknen som är viktigast att inte missa?

– Att reda ut att det inte handlar om en depression är viktigt, så att personen inte får en demensdiagnos i onödan, något som i sig skapar mycket oro. Om personen har självmordstankar får man inte missa det. För hemtjänstpersonalen är det viktigt att det finns en arbetsledare eller någon annan att prata med som kan ge stöd om hur man bemöter personer med självmordstankar.  

Vilka är de tydligaste skillnaderna mellan de olika demenssjukdomarna?

– De tydligaste tecknen på Alzheimers sjukdom är välkända, där handlar det främst om att närminnet blir sämre.

Pannlobsdemens uppträder ofta tidigare, hos personer som ännu inte är inom omsorgen och när de gör det är sjukdomen redan känd för de inblandade. Pannlobsdemensen är den som är jobbigast för anhöriga, eftersom det handlar om olika typer av störande beteenden, som sexuella närmanden, distanslöshet och att man blir utåtagerande och tappar sin empatiska förmåga. Det sätter krav på personaltäthet när personen flyttar in på äldreboende.

Vaskulär demens drabbar ofta folk som har haft stroke, högt blodtryck och hjärtproblem. Där är inte minnesproblematiken så tydlig, men däremot den exekutiva svikten och det är inte heller ovanligt med hallucinationer. Här måste man vara observant på läkemedel och be en läkare se över dem.

Det som främst läkare bör vara observanta på, men som kan vara bra för alla att känna till, är att speciellt vid Lewykroppsdemens och Parkinson är blodtrycksfall ett vanligt symtom. Om en person har haft högt blodtryck tidigare och insjuknar i en demenssjukdom, men fortsätter äta blodtrycksmediciner kan blodtrycket bli så lågt att personen kan svimma. Fallolyckor kan alltså ofta vara ett resultat av kombination av blodtrycksfall och medicin mot högt blodtryck.

Av de olika demenssjukdomarna – vilken är det störst risk att man missar i sin tidigaste fas?

– Parkinsons sjukdom med demens. Det är först de senaste 20 åren som det blivit känt att alla som drabbats av Parkinson också utvecklar demens så småningom, så man inte bara fokuserar på rörelseförmågan.

Hur viktigt är det att veta vilken typ av demenssjukdom det handlar om?

– Ju äldre personen är, desto vanligare är det med blandformer, speciellt vid Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. För biståndshandläggaren är inte de enskilda diagnoserna så viktiga om den äldre har kommit en bit in i sjukdomen. Där är det personlighet
och funktionsnivå som är viktigt. Vid medelsvår demens går det ofta inte att se vilken typ av demens det handlar om, utan de flyter ihop. För att göra det måste man gå tillbaka och se de första symtomen. En bit in i sjukdomen handlar det främst om vad personen behöver just då. Ta reda på så mycket som möjligt om personen, inte diagnosen.