I ett samtal med en demenssjuk man säger en vårdare: ”Så bra att du är på bättringsvägen!” Mannen vänder sig då till sin hustru och frågar: ”Var ligger den vägen?”

Missförstånd som detta kan locka till leende hos den som har sin språkförståelse intakt, men för mannen är det ytterligare ett plågsamt bevis på att kommunikationen inte fungerar.

Det hade kunnat undvikas om vårdaren hade vetat att abstrakta ord är svåra att förstå för personer med demens och att det i den situationen hade varit bättre att säga ”Så bra att du mår bättre!”

– Jag tycker att man ska se kommunikation med en demenssjuk som ett detektivarbete, säger Margareta Skog som är med.dr i omvårdnad med inriktning mot äldre och omvårdnadsansvarig på Karolinska Universitetssjukhuset.

”När en demenssjuk börjar använda ord som hora och fnask så ska man inte se det som sexuella ord, man ska se det som svordomar.”

Med sin bok Kommunikation & demenssjukdom vill hon öka kunskapen om hur man tolkar det som sägs ur den demenssjukes perspektiv, och hur man själv bör uttrycka sig för att förbättra kommunikationen.

– För personalen är det ofta en aha-upplevelse att inse att alla kommunikationssvårigheter inte beror på patienten. Många missförstånd ställer vi till med själva, fortsätter hon.

Att kaffet är inställt kan betyda många saker. Det kan uppfattas som att kaffet är inställt i ett skåp eller inte blir av medan avsändaren kanske menade att det är inställt på bordet. För en demenssjuk kan det vara svårt att reda ut vad som menas. Gester kan också missuppfattas. Om en person gör en välkomnande gest för att visa den demenssjuke in i rummet så kan det uppfattas som början till ett handslag. När det inte blir något handslag kan den demenssjuke uppfatta det som kränkande: ”Jag är inte smutsig om handen!”

Som anställd bör man vara medveten om det egna kroppsspråket. En person som rör sig snabbt kan uppfattas som pigg av somliga, medan andra uppfattar hen som ständigt stressad.

– Då kan det vara professionellt att använda ett lugnare kroppsspråk när man arbetar med personer med demenssjukdom för att inte skapa stress omkring sig, säger Margareta Skog.

Ibland handlar bristande kommunikation om synvinklar och perspektiv. Om en demenssjuk sitter och pratar om cyklar på ett till synes obegripligt sätt så kan det räcka med att sätta sig på huk för att se det den personen ser. Då syns plötsligt cyklarna utanför fönstret och den demenssjukes prat blir fullt logiskt.

Grova ord och sexanspelningar kan kännas provocerande. När sjukdomen drar sig fram mot pannloben så får den sjuke svårare att styra impulser och blir hämningslös. Det är då som den 90-åriga gamla damen kan börja använda könsord som hon lärde sig i tonåren.

– När en demenssjuk börjar använda ord som hora och fnask så ska man inte se det som sexuella ord, man ska se det som svordomar. Personen kanske är rädd eller arg men hittar inte några andra ord att uttrycka sig med, säger Margareta Skog.

Samma sak gäller när en person med demenssjukdom säger att hen vill hem. Det väcker ofta oro hos personalen men man ska inte alltid tolka det så bokstavligt. Ordet hem är intimt förknippat med trygghet och för den som känner oro kan ”jag vill hem” vara ett sätt att uttrycka en längtan efter trygghet.

Levnadsberättelser är mycket betydelsefulla för att vi ska kunna förstå de demenssjukas reaktioner. De är också redskap för att vi ska kunna välja vad vi ska samtala om.

– En demenssjuk som frågar ”vem är jag?” är en person som verkligen lider. Men vi är våra minnen och om jag pratar om händelser i den personens liv så skapar jag inte bara en trevlig stund, jag hjälper en människa att bevara sin identitet. Och det är någonting stort, säger Margareta Skog.

Personer med demenssjukdom använder samma strategier när de inte förstår som vi själva gör när vi är utomlands och inte kan språket. Det vanligaste är att man håller med om det som sägs eller kanske skrattar lite förläget. Demenssjuka kan ha svårt att välja.

Frågan ”kött eller fisk?” blir då svår att besvara och när personalen omformulerar det till ”vill du ha fisk?” så är det lättast att svara ja – även om man vill ha kött. När demenssjukdomen har gått långt är det vanligt att personen använder fasta, återkommande uttryck för att dölja att hen inte följer med i samtalet: ”Ack ja! Hm-hm.”

Margareta Skog vill dock att hennes råd och reflektioner främst ska ses som en källa till inspiration.

– Det finns ingenting som man ska lära sig utantill i boken. Jag vill förmedla en känsla av nyfikenhet inför vad som händer i kommunikationen, säger hon.