Wilhelmina vill reformera samhället

De flesta demenssjuka sitter inte helt onåbara på en stol, utan har förmågan att klara sig både hemma och ute. Med små medel skulle hela samhället kunna bli mer demensvänligt, menar Wilhelmina Hoffman, direktör för Svenskt Demenscentrum.

På många äldreboenden fäller man fortfarande rutinmässigt upp sänggrindarna när man lämnar svårt demenssjuka ensamma i sina sängar. Men nu börjar attityden till tvång och begränsningar förändras. På ett äldreboende har man låst sänggrindarna i nedfällt läge med buntband, och det krävs samtycke, motiv och dokumentation innan de kan fällas upp.

För läkaren Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum och rektor för Silviahemmet, är det ett exempel på hur arbetet med satsningen Nollvision börjar märkas ute i verksamheterna.

I den ideala demensvården arbetar personalen på ett sätt som gör att de aldrig behöver använda tvångs- eller begränsningsåtgärder. Wilhelmina Hoffman ser att utvecklingen går åt rätt håll.

– Vi kommer aldrig att få bort alla tvångs- och begränsningsåtgärder i demensvården, men det är ett mål att ständigt sträva mot, säger hon.

Engagemanget för demenssjuka började 1978 när hon 18 år gammal fick arbete som vårdbiträde i det som då kallades långvården. Det var en mycket rutinstyrd verksamhet där de gamla tillbringade nästan all tid i sina sängar.

– Många av de gamla sökte ständigt kontakt men vi fick inte tid att sitta ner och prata. Jag förstod inte varför det skulle vara så, och det kändes inte alls bra.

Hon utbildade sig till läkare och slogs av hur lite hon fick lära sig om demenssjukdomar, trots att så många människor drabbas. När det var dags att välja specialitet blev det geriatrik.

”Många av de gamla sökte ständigt kontakt men vi fick inte tid att sitta ner och prata. Jag förstod inte varför det skulle vara så, och det kändes inte alls bra.”

Många år senare, 2008, fick hon möjlighet att starta Svenskt Demenscentrum, ett svenskt kompetenscentrum för demensvård.  

– Det här är min dröm. Det är inte ett forskningscenter, uppdraget är att samla, strukturera och sprida kunskap för att bidra till en god utveckling inom demensvården, berättar Wilhelmina Hoffman.

Svenskt Demenscentrum började tidigt arbeta med frågan om tvång och begränsningsåtgärder i demensvården. Hos människor med demenssjukdom finns ibland beteenden som är svåra att bemöta och som ökar risken för att någon kommer till skada. Då kan det kännas mycket rimligt att låsa dörren, sätta brickbord på rullstolen eller använda bälte.

Ibland sker det på uppmaning av anhöriga som är rädda att personen ska skada sig. Men det är samtidigt ett djupt ingrepp i personens integritet.

– När vi tror att vi skyddar någon fysiskt så kanske vi i stället skadar den personen mera psykiskt, säger Wilhelmina Hoffman.

2015 tog de fram ett stort utbildningsmaterial som fick namnet ”Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar”. Syftet var att ge personal inom äldreomsorgen verktyg för att utveckla det personcentrerade arbetssättet och på det sättet bli bättre på att förebygga svåra situationer och bemöta dem om de ändå uppstår.

De startade utbildningar för nollvisionsambassadörer som skulle sprida kunskapen på sina arbetsplatser.

– Vi blev förbluffade över vilket stort intresse det fanns. På bara några år har vi utbildat 800 ambassadörer.

Levnadsberättelsen spelar en central roll i arbetet med nollvisionen. Med hjälp av dem kan man få förståelse för varför en person är orolig och utagerande. Utifrån den kunskapen kan man sedan skapa bra förebyggande åtgärder.

Utbildningsmaterialet innehåller också en del som riktar sig till chefer med förslag på en arbetspolicy.

Arbetet ute i landet följs upp på nollvisionskonferenser, där många vittnar om att det skett en förändring på deras arbetsplatser. För en del har det varit värdefullt att bara sitta ner och prata om vad tvång och begränsningar handlar om. På några enheter har förskrivning av bälten minskat, på andra syns en minskning i förskrivning av psykofarmaka och sömnmedicin.  

För drygt ett år sedan startade Svenskt Demenscentrum ännu en utbildning, ”Stjärnmärkt”, som riktar sig till hemtjänstenheter och särskilda boenden, och där nollvisionen ingår som en del. Den består av webbutbildningar, hemuppgifter och fyra utbildningstillfällen.

Syftet är att ge personalen kunskap och verktyg för att utveckla det personcentrerade arbetet.

När minst 80 procent av personalen genomfört de fyra utbildningsstegen och arbetsplatsen arbetar enligt utbildningsmodellens intentioner så får den diplomet ”Stjärnmärkt” för ett år i taget.

– Det finns teori och forskning bakom utbildningen men det är förvandlat till praktiska råd om hur man kan göra i mötet med de gamla i sin yrkesvardag. Det är viktigt att speciellt hemtjänstpersonal får den här typen av utbildning, de är så ensamma i sitt arbete.

Wilhelmina Hoffman ser ett stort behov av att göra hela samhället mer demensvänligt. Av de omkring 150 000 människor som har en demensdiagnos bor 100 000 hemma och klarar sig i hög grad själva.

– Vi måste komma bort från bilden av en demenssjuk person som sitter helt onåbar i en stol. De flesta ser ut som alla vi andra och har förmåga att klara sig ute i samhället, men vi skulle med små medel kunna göra det lättare för många.

I ett demensvänligt samhälle har affärsanställda utbildning som gör att de förstår att en person som stoppat något i fickan faktiskt kan har glömt den där, utan avsikt att stjäla. Personalen vet att de inte bara kan beskriva var en vara finns utan måste följa med och visa. I offentliga lokaler är dörrar och trappor markerade på ett sätt som gör det lätt att orientera sig.

Med den typen av anpassning kan personer med demenssjukdom lättare röra sig ute i samhället utan att bli stressade.

– Det finns rullstolsramper, hörselslingor och hjälp för personer med synnedsättning, så nu är det verkligen dags att börja anpassa samhället för kognitivt funktionshindrade, säger Wilhelmina Hoffman.

Ett steg i den riktningen tog Svenskt Demenscentrum när de nyligen skapade en webbutbildning för poliser och väktare om hur man bör bemöta personer med demenssjukdom.

Wilhelmina Hoffman har ägnat hela sitt yrkesliv åt att förbättra demensvården och hon arbetar energiskt vidare.

– Vi har mycket kunskap om demenssjukdomar i dag. Nu är den stora utmaningen att föra ut teori och forskning till verksamheterna och göra den praktiskt användbar för dem som arbetar där.

Wilhelmina Hoffman får ofta frågan hur hon skulle reagera om hon själv fick en demensdiagnos. Skulle hon känna sig trygg med att få god vård och omvårdnad?

– Jag skulle inte vara orolig för den medicinska vården. När det gäller omvårdnad så skulle jag vilja vara omgiven av människor som ser mig som den person jag är. Jag gillar att skratta och ha skoj, det är så jag vill ha det. Jag är inte rädd för att få en demensdiagnos, men jag vill inte ha tråkigt!  

Wilhelmina Hoffman

Yrke: Läkare, specialist i geriatrik. Rektor för Silviahemmet. Direktör för Svenskt Demenscentrum.
Ålder: 58 år.
Familj: Man och två vuxna barn.
Bor: I lägenhet i Stockholms innerstad.
Gör på fritiden: Spelar ofta pingis. Gillar powerwalk. Löser korsord, sudoku och lägger stora pussel för att det är roligt och känns bra för hjärnan.

Så lyckas du med nollvisionen

En policy på arbetsplatsen är ett bra verktyg för att förverkliga nollvisionen. Här är några punkter som kan ingå i en sådan policy:

1 Nollvisionen tas upp på varje APT.
2 Samtliga förebyggande åtgärder är dokumenterade och finns lättillgängligt förvarade. Åtgärderna följs upp regelbundet.
3 Under varje teammöte diskuteras den boendes behov utifrån genomförda kartläggningar och framtagna bemötandestrategier.
4 Vid reflektionsmöten diskuteras situationer och händelser där det finns ett behov av att utveckla arbetet.
5 Rutiner är framtagna för vad som gäller i en akut situation.strategier.

 

Johan Sievers

Johan Sievers

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant