Just därför händer det att jag plockar fram Den gyllene åldern från 1960, och läser högt för vänner och kollegor som fyller 65 år. På sin tid var boken tänkt som en lämplig present till blivande och nyblivna pensionärer, och har en bredd och ambitionsnivå långt bortom dagens orange kuvert.

”I Sverige var ’äldre’ inte någon självklar målgrupp för beslutsfattare, akademiker och författare innan 1900-talets välfärdsreformer.”​​

”Nu måste vi omskola oss för pensionärs­rollen”, skriver bokens redaktör Josef Almqvist. ”Det räcker inte med att bara bli gammal; man måste också lära sig leva som gammal.” Bakom honom stod ett imponerande utgivningsråd med den tidigare socialministern Gustav Möller, företrädare för myndigheter och organisationer, forskare och andra experter som kunde förebygga att människor bara levde och blev gamla ”på en höft” eller ”ren instinkt”.

Boken väjer inte för känsliga frågor.

Författarinnan Margit Palmær varnar de äldre för att utveckla pratsjuka, självupptagenhet, härsklystnad, girighet och andra åldersrelaterade fel. I stället bör de uppbåda självuppfostran och själv­disciplin för att lära sig den svåra kons­ten att hålla sitt eget jag i bak­grunden. Till att börja med rekommenderas kvinnorna att röja i garderoberna och slänga onödiga ägodelar i tid. Männen tipsas om att avveckla uppdrag och arbets­uppgifter innan andra börjar titta snett på dem för att de blivit för gamla.

​Inte heller ytan får föraktas. Journalisten Célie Brunius, som varit engagerad i yrkeskvinnornas förbund och Rädda Barnen, ger konkreta råd om pensionärernas hygien och klädsel. Viktigast är ett sunt intresse för det yttre och rätt klädval. Som Brunius konstaterar: ”en ovårdad tonåring kan ibland verka lustig och intressant, en ovårdad åldring kan det aldrig”. De åldrande damerna uppmanas att undvika sådant som ”smakar byrålåda”, storblommiga tyger och omoderna pälsar. Ett otyg är ”sladd­riga sommarklänningar med för lång, flaxande beigefärgad kappa”. Enfärgade nyanser och klassiska mönster anbefalls, likaså en vacker schal, en fin brosch och en smal guldkedja.

​Boken tar också upp många frågor som fortfarande dyker upp inför livet efter pensioneringen: tänka på hälsan och planera boende och privatekonomi. Men det är beskäftigheten som sticker ut.

Den gyllene åldern tillkom i en tid när uppfattningarna om åldrande och äldre människor var i förändring. När särskilda välfärdsinsatser formats för gruppen och pensionärsorganisationer bildats under 1900-talet fick ”äldre” en annan kollektiv identitet än tidigare. Samtidigt gav stigande pensioner och en förbättrad hälsa enskilda människor nya möjlig­heter att tänka sig ett liv med någorlunda trygghet och oberoende högt upp i åren. Det ena hängde ihop med det andra; gemensamma lösningar på grupp- och samhällsnivå skapade för­utsättningar för individerna att leva sina egna liv. Det var människors nya frihet som väckte oro och ledde till en pedagogisk offensiv från ovan.

​Rekommendationer om självuppfostran, självdisciplin och självbehärskning under åldrandet har annars gamla anor. En del av råden i Den gyllene åldern går tillbaka på tankar som formulerades under antiken. Där utformades ett ”idealt åldrande” som gick ut på att i tid avstå makt över familj och samhälle samt att ordna en värdig reträtt till en personlig sfär, där man kunde vårda sin hälsa och hålla på stilen. Spannet från antiken till folkhemmet markeras av att den romerske statsmannen och författaren Cicero, som skrev en moralfilosofisk text om konsten att åldras, citeras på flera ställen i boken. Men Cicero och hans efterföljare vände sig till en begränsad elit, ofta bara män. Den gyllene åldern riktades till alla pensionärer och stod för en demokratisering av moralismen i det allmänna pensionssystemets och andra välfärdsreformers efterföljd.

I Sverige var ”äldre” inte någon självklar målgrupp för beslutsfattare, akademiker och författare innan 1900-talets välfärdsreformer. Det fanns en del mer eller mindre trygghetsskapande lösningar för äldre människor, som undantagssystemet och tidiga former av ålderdomshem, men gamla, fattiga och sjuka människor var för det mesta bara en del av fattigvårdens allmänna ansvar. Ett intressant exempel på hur perspektiven förändrats är myten om ättestupan.

​

Första gången ättestupan dök upp var i en isländsk handskrift med en rövar­historia som kallades ”Gautreks saga” och som hamnade i Sverige som krigsbyte i mitten av 1600-talet. Sagan kunde tänkas utspela sig i Västergötland och den översattes snabbt till svenska. I sagan nämns kortfattat att människorna på en gård har för vana att i kristider gå upp på ett närbeläget berg och hoppa ner för att värna yngre generationers överlevnadsmöjligheter. Skildringen togs på stort allvar och återgavs i historieböcker och uppslagsverk under 1700- och 1800-talen, där ättestupan beskrevs som en källa till nationell stolthet. Svenskarna vann inte längre några krig, men de kunde trösta sig med att deras land en gång bebotts av starka och självständiga individer som värnade sitt oberoende så till den grad att de hellre tog livet av sig än blev gamla och orkeslösa. Ja, till och med den första statliga fattigvårdsutredningen blickade nostalgiskt tillbaka på forntidens ättestupor. En sådan romantisering av äldre människors utsatthet och dödsångest var givetvis bara möjlig i ett samhälle som i praktiken inte brydde sig mycket om hur flertalet gamla människors verkligen hade det.​

Bara några år innan Den gyllene åldern gavs ut hade arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson vänt upp och ner på berättelsen om ättestupan och gett den en helt ny innebörd. I sina stridsskrifter mot ålderdomshem och åldersdiskriminering presenterades den som ett belägg för övergrepp och massmord på äldre människor, som knuffats utför höga stup när deras anhöriga inte längre kunde eller ville hålla dem vid liv. Den nya versionen blev snabbt dominerande i det allmänna medvetandet och i forskningen. I den tappningen har ättestupan levt vidare som symbolen för äldre människors utsatthet och rädsla och för samhällets ansvar för stöd och vård under åldrandet. Omtolkningen kan ha bidragit till en bättre äldreomsorg när ålderdomshemmen ersattes med andra former av vård i hemmet, men förstärkte och förmedlade samtidigt uppfattningen om ”de äldre” som en särskild grupp.

​Under det halvsekel som gått sedan Den gyllene åldern gavs ut har mycket hänt. Ändå är balansen mellan samhälls­insatser för ”de äldre” som grupp och fördomsfritt  individuellt stöd fortfarande under utveckling. Beskäftigheten är kanske mindre numera, men Den gyllene ålderns råd om äldre människors självuppfostran och anpassning efter andras förväntningar lever vidare. ​​