Den dolda skammen

Människor som i sitt arbetsliv möter sjukdom, smärta eller lidande löper stor risk att bli utbrända. Ändå talas det tyst om detta. Så behöver det inte vara, menar den norske psykologen Per Isdal, som själv nästan knäcktes av ett yrke han älskar. 

– Det tog tio år innan jag förstod att mitt arbete med människor som utövar våld gjorde något med mig. Jag blev fångad av tankar och känslor hos dem jag mötte och blev nästan våldsam själv, åtminstone i mina tankar. Jag brukar säga att jag blev smittad av dem jag hjälpte, berättar psykologen och psykoterapeuten Per Isdal, över telefon från Stavanger.

Han har ägnat i stort sett hela sitt yrkesliv åt att arbeta med våldsbenägna män. 1987 startade han behandlingscentret ”Alternativ till vold”, ATV, det första i sitt slag i Europa.

På frågan hur han blev psykolog med fokus på våld hörs ett leende i rösten och svaret blir ”det är komplicerat”.

”Det är hjälparna vid fronten som möter lidandet. Att till exempel arbeta med demenssjuka är att vara viktig och nära någon som gradvis försvinner.” 

Sedan berättar han. Om uppväxten i centrala Oslo nära den anrika idrottsstadion Bislet. Om pappa som var sportredaktör på Dagbladet, en av Norges största tidningar, och aktiv motståndare mot proffsboxning.

– Min pappa har haft stor betydelse för mitt yrkesval. Han var en man med starka åsikter. Att skada andra var våld, även om det var en sport. Så jag har vuxit upp i en miljö som var emot våld. Jag var också alltid intresserad av att förstå andra.

Per Isdal började läsa psykologi i 22-årsåldern. Det var kärlek vid första ögonkastet. Parallellt läste han kriminologi, vilket väckte frågor om vad det egentligen är som gör att människor blir kriminella. Varför blir män våldsamma?

I arbetet på ATV fick han möjlighet att lära om våldets mekanismer. Per Isdal kunde ha 25 klienter på en vecka och satt timme ut och timme in och lyssnade till mäns berättelser om våld. Det kunde vara våld mot kvinnor, mot barn eller andra. Han beskriver det som ett meningsfullt och intressant arbete, men ofta fick han den, i sitt tycke, dumma frågan – hur orkar du arbeta med de där otäcka sakerna? Det var en fråga han stötte bort eller gled över med något svepande svar.

Per Isdal

– Jag tyckte om mitt jobb. Det var spännande, jag var nöjd och upplevde mycket, men gradvis fick jag symtom på att jag påverkades, även om jag inte förstod dem.

Känslan av att han blev ”smittad” av sitt yrke kom som en fullständig överraskning. Den där dumma frågan om hur han orkade var trots allt inte så dum. Berättelserna om alla våldsamheter började tränga in i hans psyke. Han drömde om våld och blev alltmer förändrad.

Jazzentusiasten försvann och blev en dansbandslyssnare. Kvalitetsfilmerna byttes ut mot snälla romantiska komedier. En kväll satte han sig ner och summerade vad arbetet gjort mot honom. Han upptäckte att han blivit argare och bråkigare och att han ofta tyckte folk var idioter. Men parallellt med insikten rörde han vid ett tabu.

– Det gick bra för alla andra, medan jag hade symtom. Och att inte vara en riktigt frisk person blev en skam.

Det blev början på det arbete som nu blivit boken Medkänslans pris och som vänder sig till alla hjälpare ute i fronten av vårdkedjan. Det kan vara cancersjuksköterskan, psykologen, polisen och all omsorgspersonal som arbetar med gamla och demenssjuka – exempel på yrken han beskriver som Norges hälsofarligaste.

”Vi måste som hjälpare få möjligheter att reagera, annars blir vi sjuka.”

– Det är hjälparna vid fronten som möter lidandet. Att till exempel arbeta med demenssjuka är att vara viktig och nära någon som gradvis försvinner.  Till slut når du inte fram och det skapar en känsla av vanmakt. Man förlorar någon man har ett förhållande till, är ”gla i” som vi säger på norska. Det är ett särskilt krävande arbete, säger Per Isdal.

Per Isdals erfarenhet är att vårdarna vid frontlinjen lämnas i sticket. Som psykologistuderande fick han lära sig
att det fanns något som heter motöverföring, det vill säga de känslor som en patient väcker hos en behandlare.

Men det var också det hela. Hjälparnas känslor och riskerna med att använda sin empati i arbetet är ett icke-ämne, konstaterar han. Medkänslans pris vänder sig därför till hjälparna och vill riva det tabu som många inom omsorgs-
yrkena bär – att de egna problemen inte ska talas om.

– Jag vill nå fram till alla som arbetar med att hjälpa andra människor och också synliggöra dem. Jag önskar också att min bok får människor att tänka och känna.  

I mer än 20 år har han nu funderat över medkänslans pris och funnit att det på gott och ont finns en idealism hos många inom vård- och omsorgsyrket. Det är när idealismen kombineras med ovisshet om de egna reaktionerna som kombinationen blir svår, konstaterar han.

– De hjälpare som förstår sina patienter allra bäst kan vara de som blir allra sjukast. Förståelsen kan vara farlig för att den kan annullera eller inte godkänna alla de vanliga känslomässiga reaktionerna på ett beteende. I stället förklaras det med ”han är ju demenssjuk”. Vi måste som hjälpare få möjligheter att reagera, annars blir vi sjuka.

Han ser tydliga strukturer som försvårar arbetet för de hjälpare som arbetar närmast de vård- och omsorgsbehövande. Denna typ av arbeten borde därför lyftas i status.

– Det hjälparen behöver i tuffa tider är erkännande. Att arbeta med äldre är otroligt viktigt och borde återspeglas i lön och status. Det är också svårt att blunda för att detta är också handlar om kön. Äldreomsorgen domineras av kvinnor och de får ofta inte det erkännande som män får.

Han är också djupt kritisk till New Public Management, NPM, som styrform. Ibland när han är ute och föreläser har han gjort som en ”Idoltävling” på temat belastning för att se vad som rankas som det tuffaste. Vinnare är alltid ”att inte kunna hjälpa” på grund av brist på tid, utbildning och tydliga ramar.

– Det är det mest nedbrytande som finns och handlar om styrformer som NPM, där tid används för kontroll, vilket är synonymt med att det finns en misstro mot dem som arbetar längst ut i kedjan.

Här får rösten en hårdare klang.

– Dessa styrformer är sjukdomsskapande, speciellt vad gäller utbrändhet som är en reaktion på att inte få göra sitt jobb som man vill, säger han.

Det har gått 30 år sedan han startade centret Alternativ till vold, ATV. I dag är han efterfrågad föreläsare i alla de nordiska länderna och delar sin tid mellan ATV-kontoret i Stavanger och Oslo. 2011 blev han Årets psykolog i Norge och i oktober 2017 blev han av norske kungen utsedd till riddare av St. Olavs Orden. Han träffar fortfarande klienter, men inte lika många och märker hur hans intresse för smalare filmer och lite mer svårsmält musik återkommer.

– Jag möter inte lika mycket våld idag och att lyssna på Lasse Stefanz är inte lika starkt som förr. Samtidigt märker jag att jag blir mindre och mindre intresserad av att vara duktig. Många hjälpare bär för mycket ansvar och viger sina liv år till exempel våld och fattigdom. Jag anser att det är nödvändigt att ha fritiden till annat för att orka.

I dag bor Per Isdal i Stavanger, ibland kallad den norska oljehuvudstaden, som ligger vid kanten av Atlanten.

– Kärleken är en väldigt motiverande kraft i livet och min fru är från Stavanger, säger han och värmen i rösten hörs hela vägen till Stockholm.

Per Isdals råd: Så orkar du vara en hjälpare

1 Erkänn för dig själv att du har ett tufft jobb och att det gör något med dig – att det är ett riskyrke.

2 Tala med varandra om vad som händer i mötet med klienter och omsorgstagare och sluta vilja framstå som duktig.

3 Var snäll mot dig själv och ställ inte så stora krav på dig själv. Ta pauser.

4 Kom ihåg att allt ansvar inte ligger på individen. Gå samman och låt fackföreningarna driva arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljö, lön och möjligheter till utveckling.

Per Isdal

Ålder: Född 1957 och uppvuxen i centrala Oslo.
Bor: I Stavanger på norska västkusten, tillbringar halva veckan i Oslo eller på resande fot.
Familj: Gift, tre vuxna barn.
Arbete: Psykolog specialiserad på våld i nära relationer. Startade 1987 ”Alternativ til Vold”.
Aktuell: Boken Medkänslans pris (Gothia Fortbildning). Har tidigare skrivit boken Meningen med våld (Gothia Fortbildning) som kom i ny upplaga 2017. Utnämndes i oktober 2017 till ”ridder av 1:e klasse St. Olavs Orden” av norske kungen.
Fritid: Sommarstugan på en ö, natur och fiske. Gärna en resa någonstans i Europa då och då.

 

Läs fler

Gunhild Wallin

Gunhild Wallin

Socionom och journalist samt verksam vid Ersta Sköndal högskola.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant