Varför slutar du på hemtjänsten, frågar jag en vän som jobbat inom äldrevården i en landsbygdskommun i flera år. Bland annat för att jag ofta jobbar sex timmar utan rast, svarar hon. Hon kör bil till brukarna, de som har rätt till hemtjänst.  Alltid fort, alltid med andan i halsen och ögat på klockan. Alltid sen.

Vi pratar om hennes arbete, om glädjen när hon kommer, men också den eviga obehagskänslan inombords av att inte räcka till. Att aldrig få ta den där fikastunden som många av de mest ensamma skulle behöva. Samtidigt som hon hör diskussionen på radion om att tillsätta en ensamhetsminister, som britterna gjort.

Fråga mig i stället, säger hon. Vi behöver ingen minister, vi behöver tid. Vi behöver arbetsglädje och scheman som fungerar.

Själv läser jag en strålande och angelägen roman, Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, som handlar om en kvinna som återvänder till sin by i Norrland och börjar jobba på hemtjänsten.

”Det är din andra dag, sa hon och du är redan försenad. Låt det inte bli en vana. Det är min andra dag tänkte jag och du ska enbart vara tacksam om jag stannar några dagar till … Ingelahanssons blöja låg bredvid henne i sängen. Jag hjälpte henne upp och ledde henne in i duschen under protest. Jag hann även byta i sängen och stoppa in i en tvätt innan ingelahanssons halvtimma var över.”
Karin Smirnoff beskriver den verklighet tiotusentals så väl känner igen. Hon har själv jobbat i hemtjänsten och vet vad hon skriver om.

Undersköterska inom hemtjänsten, hemsjukvården eller på äldreboenden är Sveriges vanligaste yrke. Yrkesgruppen består av 138 200 anställda. Den är också väldigt kvinnodominerad. Fler än nio av tio är kvinnor. Sjukskrivningarna är dubbelt så många för dem som jobbar inom vård och omsorg för äldre, jämfört med arbetsmarknaden som helhet.

Svaret jag får när jag ringer en verksamhetschef och frågar varför det ser ut så här inger inget hopp. Hon hänvisar till budget, till högre chefer och en arbetsordning som innebär för många huvuden att ansvara för.

Hon är väl medveten om att för hård belastning resulterar i sjukskrivning, men tycker inte att hon har något val. Brukarna är många, alla vill ha hjälp som de har rätt till och pengarna (det vill säga till löner för dem som jobbar i hemtjänsten) räcker inte. Bristen på vård- och omsorgsplatser gör att allt fler äldre bor kvar hemma, även när de drabbas av demens och psykisk ohälsa, vilket är billigare för kommunen än en plats på hem.

Allt detta är välkänt. Jamen, vill jag vråla, gör något då. Vi kan ju inte ha en äldreexplosion och samtidigt inga platser för att det är för dyrt för kommunerna. Då måste hemtjänsten byggas ut, säger jag. Kan det vara så svårt?

För jag som hela mitt liv arbetat med krav på lönsamhet i allt jag gjort, förstår inte ekonomin i att köra slut på medarbetarna. Långsiktigt ger det inga plus på nedersta raden. Människorna är det mest värdefulla i en personalintensiv bransch. Hur kan det accepteras att så många sjukskrivs? Vikarier växer inte på träd och är dessutom en dyrbarare post än friska anställda.

Då talar vi inte om vad brukarna tycker, som tvingas vara med om att på ett år ha ett femtiotal personer som går in i deras hem, in i deras sovrum, in i deras intimaste liv.

Politikerna högst upp talar hela tiden om äldre och allt de ska göra för denna sårbara grupp. Jag undrar, är politikerna från en annan planet? Brukarna blir fler, äldre och bor hemma längre.  Är det bara tomma löften? När når förändringarna hemtjänstgolvet?

Ibland kan jag konspiratoriskt fundera över om den rådande och väl dokumenterade arbetssituationen får fortsätta för att det handlar om lågavlönade kvinnor i lågstatusjobb: Hallå, vem bryr sig? Fundera över varför den rådande och väl dokumenterade arbetssituationen får fortsätta utan debatt. Inte kan det väl vara för att det handlar om en kvinnodominerad och lågavlönad sektor?

Mejla mig gärna!

amelia.adamo@gothiafortbildning.se