Christina Stielli är lika påverkad av den efterlängtade solen som resten av gästerna på Kaffeverket vid St Eriksplan.

– Visst är det härligt att det är ljusare! Jag gillar verkligen det, utbrister hon nöjt och släpper med en duns ner en stor kartong skrivpapper på fönsterblecket där vi tagit plats.

Hon är lite jäktad. Måste hinna upp till hemmakontoret runt hörnet innan tåget till Göteborg om en dryg timme och en ny föreläsning i det som blivit hennes expertområde: arbetsglädje. Det är sällan hon ställer upp på några intervjuer längre. Det prioriteras bort då allt fler drar i henne att komma och berätta om hur de kan göra arbetet mer lustfyllt.

Att just arbetsglädje blev hennes nisch var en slump. Hon hade precis avslutat en föreläsning om glädje för en grupp skolungdomar när lärarkollegiet frågade om hon inte kunde komma och ge lite energi till dem också.

– Väl där märkte jag att så många tyckte att arbetet var jobbigt. Inte konstigt, det är därför det kallas för jobb och vi får betalt. Men jag upplevde att de hade hamnat i ett gnällbälte.

Om det nu var som hon redan visste, att glädje är en förmåga och inte en egenskap, ska man då släppa allt ansvar för att ha en positiv attityd bara för att man kommer till jobbet?

Hon började forska i ämnet.

– Jag upptäckte rätt snabbt att ordet arbetsglädje är ett ganska korkat ord. Det låter påhittat för att sammanfatta trivsel och stämning på jobbet där du förleds att tro att det är arbetsgivarens ansvar, men mycket ligger utanför deras makt att påverka.

I sin bok Skapa arbetsglädje listar hon det alla kan träna på i sin vardag för att öka förmågan att känna glädje – oavsett om det är privat eller på jobbet. Några exempel är att vara generös, fokusera på upplevelser i stället för på saker och att göra sådant som leder till skratt.

– När vi skrattar händer så mycket i kroppen. Dels sänks blodtrycket och stresspåslaget, dels blir vi mer attraktiva för vår omgivning. Själv tittar jag gärna på roliga klipp. Jag och mina döttrar skickar det till varandra i stort sett varje dag.

Christina Stielli tar några snabba tuggor av salladen hon beställt in. Hon nämner flera studier som alla visar samma sak. Ett kanadensiskt sjukhus minskade till exempel sina sjukskrivningar med 28 procent sedan de uppmuntrade sin personal att vara vänliga mot varandra.

”När jag besöker en arbetsplats ser jag direkt hur ett arbetslag är färgat av ledarskapet.”

Ett annat exempel är ett amerikanskt försäkringsbolag som skulle nyanställa folk till sin försäljningsavdelning. Hälften anställdes efter kompetens och hälften på grund av sin positiva attityd. Ett år efter försöket hade gruppen med positiv attityd ökat omsättningen med hela 50 procent.

– Det är jättespännande och så häftigt. Många arbetsuppgifter kan du lära dig på plats, men att vara generös, omtänksam, lyhörd och empatisk måste du komma med själv.

Undersökningar visar år efter år att de som är gladast på jobbet är de som jobbar inom vård och omsorg, berättar Christina. Varje gång hon nämner för sina branschkollegor att hon ska föreläsa för äldreomsorgen möts hon av avundsjuka blickar.

– Alla vet att där får du så mycket tillbaka, så mycket värme, och ändå har många det så tufft. Jag brukar prata om äldreomsorgen när jag besöker arbetsplatser där anställda har förmåner som gratis kaffe och gymkort, snygga personalutrymmen och kickoffer med spa – och ändå går runt och är missnöjda. De har ingen aning om hur bra de har det.

Ett bra ledarskap är förstås grunden till mycket. Chefer ansvarar för att skapa rimliga förutsättningar för personalen att kunna utföra sina jobb, poängterar Christina. Anställda behöver också förstå sitt syfte, ha en skälig lön i förhållande till sitt arbete och ges ett stort förtroende.

– När jag besöker en arbetsplats ser jag direkt hur ett arbetslag är färgat av ledarskapet. Det spelar ingen roll om det är 10 eller 100 anställda, det syns hos medarbetarna om de har en bra ledare eller en chef som pratar bakom ryggen, inte ser på dem med värme, är trött eller kanske har gett upp.

Chefsrollen blir särskilt viktig i en tid av nedskärningar. Hon träffade ledare inom äldreomsorgen så sent som i går, där de inte visste hur de skulle leda folk i förändring.

– Mycket besvär och tråkiga personalsamtal hade kunnat sparas in om man hade lagt resurser på ledarskapsutbildning, för jag följer inte dig om jag inte gillar dig, om du är osäker eller pekar med hela handen. Det fungerar inte så längre.

Hon suckar. Tycker åtstramningarna är vansinniga.

– Jag vågar inte säga högt vad jag tycker om det. Men i sådana lägen blir det ännu viktigare för arbetsgivaren att vara den här lyhörda och varma personen när jag som medarbetare kommer och tycker att det är jobbigt. Men det är också viktigt att arbetstagaren förstår att det finns vissa gränser, och att gnälla på lönen eller att jourschemat inte passar inte hjälper.

Hur kan medarbetare på ett konstruktivt sätt visa sitt missnöje de gånger de faktiskt har fog för det?

– Att gnälla och klaga är två skilda saker. Om jag klagar vill jag uttrycka mitt missnöje, men leta efter en lösning. Om jag gnäller vill jag inte ha en lösning. Gnäll gör också att vi lättare blir sjuka, deprimerade och bittra.

Klaga måste vi göra, menar hon, för att förbättra och förändra. Men då är det viktigt att gå till den det faktiskt berör, till exempel den som är ansvarig.

– Därefter måste man ha tillit till att den ansvariga tar tag i det. Kanske leder det till en förändring, kanske inte.

Själv gnäller hon aldrig. Hon skrattar högt.

– När jag sa det till min dotter svarade hon "Jo, mamma det gör du”. Okej, sa jag, då gör vi ett litet test i några dagar. Varje gång vi upplever att den andra gnäller säger vi ett stoppord: Sockertopp.

Det blev förvånansvärt många sockertoppar.

– Jag tyckte inte att det var gnäll när jag öppnade kylen och sa ”Herregud, jag har ingen mjölk, helvete!” Men det är rätt tråkigt att höra. Hade någon frågat mig hur jag tror att min dotter upplever mig innan testet hade jag svarat att hon tycker att jag är en livsglad och ansvarsfull mamma. Nu efteråt inser jag att det mer skulle likna ”Mamma gnäller ibland och kan bli onödigt irriterad på saker, annars är hon väldigt bra”.

Vi människor är rätt självupptagna, tillägger hon.

– Därför är det bra att fråga sina kollegor hur de faktiskt uppfattar en: ”Stämmer det här om mig?” På jobbet har vi ett ansvar för hur vi beter oss mot våra medarbetare. Du är där av en anledning och ett jobb är jobbigt, då får du bidra till att det i alla fall inte blir värre.

Christina Stielli får ofta positiva kommentarer flera år efter sina föreläsningar. Nyligen plingade telefonen till med ett meddelande från medarbetare på både Borås lasarett och neonatalen på Karolinska Universitetssjukhuset. De berättade att de tre år senare fortfarande tänker på allt hon lärt dem.

– Det är då jag känner att jag gör någon nytta, och då fortsätter jag.

Hon är inte så intresserad av hur roligt folk har på sin fritid, eftersom det är lätt att vara glad när man är ledig.

– Många räknar ner till helgen, men det ska inte vara en lyx att trivas på jobbet. Alla kan trivas. Nu ser vi också så tydligt att när vi mår bra blir vi också hållbara. Vi stressar inte lika mycket och kan producera och leverera bättre.

Vilka nya insikter har du fått i ämnet?

– Att det fortfarande verkar så svårt att vara vänlig på jobbet. Jag tycker att vi har tappat bort oss där, vi ska armbåga oss fram. Jag vågar inte tänka på vad som händer om det blir krisläge i vårt land, hur alla bara skulle roffa åt sig. Jag, jag, jag! Med vänlighet och hövlighet kommer vi långt. Men det börjar dyka upp på agendan och jag ser hur fler lägger vetenskapliga studier bakom det som jag tycker är en rätt självklar grej. Men jag är uppfostrad så, det bemötande du kommer med är det du får tillbaka.