I smittans rävsax

Pandemin har drabbat de anhöriga hårt. När stödet försvann, isolering påbjöds och rädslan för smitta spred sig ökade pressen på den informella omsorgen. Men personalens bemötande och äldreomsorgens organisation kan göra stor skillnad för hur de anhöriga mår, inte minst i en kris.

Efterfrågan på äldreomsorg har minskat under pandemin. Många kommuner har tvingats stänga säbo-avdelningar och personal har omplacerats eller sagts upp. Även antalet nya hemtjänstärenden har minskat kraftigt. En trolig orsak till att många tackat nej till äldreomsorg är rädsla för smitta. Och när samhällets insatser krymper, oavsett orsak, ökar trycket på den informella omsorgen. Tecknen på att anhöriga fått det tuffare det senaste året är flera: Anhörigträffar, avlösning i hemmet, växelvård och dagverksamhet har stängt. 

Många anhöriga är över 70 år och har därmed varit tvungna att begränsa sina sociala kontakter. Barn eller barnbarn som tidigare fungerat som stöd i en tung anhörigsituation har inte vågat komma på besök. 

Besöksförbudet har gjort att många förlorat kontakten med sin partner, förälder eller släkting. Anhöriga har utestängts från att närvara i livets slutskede. Endast 13 procent av dem som avled i covid-19 på äldreboenden under 2020 hade en anhörig vid sin sida i dödsögonblicket, enligt Svenska palliativregistret. Ett normalt år, 2019, hade 29 procent det.

Anhöriga har inte alltid informerats om försämrade hälsotillstånd, när smitta har kommit in på boendet eller när beslut fattats om palliativ vård.

De många dödsfallen har lett till sorg och ökad oro. 45 procent av de drygt 13 000 som avlidit med covid-19 fram till 1 mars bodde på särskilt boende, 27 procent hade hemtjänst. 91 procent var 70 plus. 

”I vissa fall kanske det inte är någon risk alls med ett besök, i andra fall är det tvärtom och då måste man försöka hitta andra vägar så att kontakten upprätthålls ändå.”

Rutiner för hur samarbetet med anhöriga ska gå till saknas på många håll. Strukturer för anhörigstöd finns bara på 44 procent av landets hemtjänstsenheter och 48 procent av säbo, enligt en kartläggning från Socialstyrelsen.

Lennart Magnusson, chef för Nationellt kompetenscentrum för anhöriga (NKA), konstaterar att det är många faktorer som fått negativa konsekvenser för anhöriga under pandemin.

– Sammantaget leder det till mer att göra, ökad isolering och ensamhet, mer oro och sorg och en ökad risk för psykisk ohälsa för anhöriga.

När dagverksamhet och avlastning stängs blir det särskilt tufft för många som har det som enda möjlighet till egen tid, återhämtning eller stimulans utanför hemmet, påpekar han.

– Risken är stor att det tär väldigt mycket på relationen när man måste vara tillsammans hela tiden. Det kan bli jobbigt fysiskt och psykiskt både för äldre och anhöriga.

Lennart Magnusson ifrågasätter också hur besöksförbuden har hanterats på boenden och i sjukvården och hade velat se fler individuella riskbedömningar. 

– I vissa fall kanske det inte är någon risk alls med ett besök, i andra fall är det tvärtom och då måste man försöka hitta andra vägar så att kontakten upprätthålls ändå. 

Han efterlyser även tydligare regler för kommunernas anhörigstöd. I dag är det upp till varje kommun att själv välja ambitionsnivå, vilket gör att det ser olika ut över landet. 

– Vi behöver en bättre beredskap för framtiden. Med modern teknologi skulle anhörigstödet kunna fortsätta även på distans. Men då behövs utvecklad kunskap och infrastruktur i kommunerna, IT-stöd för både äldre och anhöriga och gärna pedagoger som lär anhöriga och personal hur man gör, säger Lennart Magnusson. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant