Varmt skyddsnät i Rosengård​

Utomeuropeiska invandrare med demenssjukdom är en underdiagnostiserad grupp bland äldre. En EU-satsning på integration i Rosengård i Malmö gav upphov till ett nytt arbetssätt som alla äldre nu får dra nytta av.

Som ett omvårdande nät som slängs ut över den äldre med misstänkt demenssjukdom. Det är bilden som framträder när teamet berättar hur det fungerar – samarbetet mellan hemtjänsten, primärvården och Minneskliniken i stadsdel Öster i Malmö.

– Konstigt nog är det inte alls självklart att det finns ett samarbete mellan olika vårdaktörer. Det kan finnas verktyg, men inget samarbete i praktiken. Men efter att ha sett vinsterna hos oss finns det nu ett förslag om att arbetssättet ska spridas i hela landet, säger Carola Utecht, teamets demenssjuksköterska.

I kärnan av arbetssättet finns ett grundteam bestående av demenssjuksköterska, två Silviasystrar, rehab­personal och biståndshandläggare. I ett större team är bland andra läkarna från vårdcentralen med och sedan finns ett ännu större, där personalen från Minneskliniken också ingår. I de olika samarbetsformerna kan alla dra nytta av varandras kompetens.

”Vi har fenomenala språkkunskaper i våra personalgrupper. Men sedan misslyckas man förstås också ibland.” ​

– Den främsta skillnaden är att äldre nu kan få hjälp mycket snabbare. Från att tidigare ha tagit ett halvår kan en demensutredning i dag ta en till två månader. Och vi kan när som helst lyfta på luren och ringa till exempel Minneskliniken om det är något vi undrar över. Det är en ovärderlig möjlighet att utvecklas, berättar Christina Larsson, teamets ena Silviasyster.

De två Silviasystrarna har en särskilt viktigt roll i det unika arbetssättet. Till skillnad från sina kollegor i andra delar av Malmö, där specialkompetensen utnyttjas till 20 procent, arbetar de som Silviasystrar på heltid.  De har hand om varsin halva av det som numera är stadsdel Öster – Christina Larsson är Silviasyster för Rosengård och Harija Gashi för Husie.

De medger själva att det inte är alldeles enkelt att beskriva hur de arbetar.

– Ja vad gör vi? Vi gör allt. Vi skulle skriva en arbetsbeskrivning en gång, men det var nästan omöjligt. Vi fick börja om tio gånger, berättar Christina Larsson.

Efter att ha jobbat många år inom både hemtjänst och särskilt boende är deras fasta punkt i dag på ett litet delat kontor på Kryddgårdens vårdboende i utkanten av Rosengård. I korthet handlar deras roll om att skapa goda relationer till de äldre och deras anhöriga utifrån sin specialkompetens om bemötande vid demenssjukdom, och om att handleda och utbilda personalen att själva kunna göra detsamma.

Personalstyrkan är cirka 250 personer och de träffar alla, även om omsättningen är stor.

– Vi kan inte vara med överallt, utan vi måste sprida kompetensen till dem som verkligen behöver den och det är hemtjänstpersonalen, säger Christina Larsson.

För en person som inte själv är medveten om sin sjukdom kan den raka frågan: ”Vill du ha hjälp?” lätt få svaret nej. Men för att samarbetet mellan de olika vårdaktörerna överhuvudtaget ska vara möjligt måste den äldre själv ge samtycke.

– Hela arbetssättet bygger på att den äldre är med på att de som är inblandade får prata med varandra om personen. För det krävs det samtycke och det är inte alltid så enkelt att få.

Ibland kan det uppstå problem, till exempel när personen får veta att Carola Utecht är demenssjuksköterska.

– Om man inte inser själv att man har problem vill man inte ha med henne att göra. Men om det i stället börjar med att vi berättar att vi är Silviasystrar och bedriver uppsökande verksamhet så är det inte lika hotfullt.

Ibland följer Silviasystrarna med den äldre till vårdcentralen, eller så sitter de bara ner och umgås en stund.

– Att bygga en relation är jätteviktigt när det handlar om personer med kognitiv svikt. Då är det den länken som vi är, berättar Harija Gashi.

Den relationen är inte heller något de släpper, efter att de till exempel lyckats övertala personen att delta i en utredning.

– Vi lämnar inte över det till områdesansvariga sjuksköterskan eller hemtjänst­personalen, utan vi följer själva upp hur situationen utvecklas, hur det fungerar hemma och med medicineringen.

Harija Gashi och Christina Larsson är Silviasystrar i stadsdel Öster i Malmö, där Rosengård ingår.

En speciell utmaning här är att de äldre pratar så många olika språk, och deras coachning handlar därför mycket om bemötande via kroppsspråket.

Prev
Next

Eftersom Silviasystrarna arbetar så nära hemtjänsten får de direkt reda på om något förändrats.

– Då gör vi ofta ett nytt hembesök och ber Carola kolla medicineringen. Vi samarbetar hela tiden, så bara för att någon fått sin diagnos och sin medicinering vid ett tillfälle räknar vi inte med att det fungerar ett halvår senare.

Allt började egentligen med ett EU-finansierat integrationsprojekt för äldre invandrare i Rosengård som pågick mellan 2011 och 2014. Målet med projektet var en mer jämlik demensvård för utomeuropeiska invandrare, en grupp som är underdiagnostiserade när det gäller demenssjukdom.

I praktiken handlade det om att ta fram nya arbetsrutiner för kommun och landsting just för denna målgrupp och resultatet var det unika samarbetet mellan olika vårdaktörer som nu har blivit en del av den ordinarie verksamheten.

För stadsdel Öster, och framför allt för Rosengård, innebär den stora mängden språk som talas bland de äldre en särskild utmaning. De räknar att det finns upp till 111 olika språk representerade bland de äldre och hos dem som drabbas av kognitiv svikt blir problematiken ännu större, eftersom sjukdomen gör att de tappar den svenska de har lärt sig.

I de fall den verbala kommunikationen är nödvändig löser de ofta situationen genom att hitta någon i personalstyrkan som behärskar språket, i andra fall får de ta hjälp av tolk.

– Vi har fenomenala språkkunskaper i våra personalgrupper. Men sedan misslyckas man förstås också ibland. Vi har en dam från Kina som pratar en dialekt som bara hon, hennes familj och en annan pratar i Sverige. Där gick det inte ens att använda tolk, så vi fick vända oss till familjen.

Men när det handlar om den dagliga omsorgen klarar man sig ofta långt med annan typ av kommunikation, påpekar Christina Larsson.

– Det sägs att upp till 75 procent av vår kommunikation är kroppsspråk och mycket i omvårdnadsarbetet, där det inte handlar om att få svar på frågor, handlar just om kroppen.

Också här blir Silviasystrarnas handledning viktig.

– Vi går med hemtjänstpersonalen och efteråt kan vi diskutera vad vi sett. Det kan vara småsaker som att hur personalen står eller håller armarna, små saker som de inte tänkt på att är så viktiga.

Integrationsprojekt för äldre

EU-projektet Intervention för äldres integration pågick 2011–2014 och var ett samarbete mellan Kunskapscentrum för demenssjukdomar, stads­område öster i Malmö stad, minnes­mottagningen på vårdcentralerna Törnrosen och Rosengården och Internmedicinska kliniken på Skånes universitetssjukhus.

Syftet var att ta fram arbetsrutiner inom kommun och landsting för att göra demensvården jämlik, oavsett utbildningsnivå eller språklig och kulturell bakgrund. Särskilt utsatt är gruppen nyanlända äldre från utomeuropeiska länder – projektets målgrupp.

I projektet ingick att ta fram nya metoder för att utreda och ställa diagnos, utbilda vård- och omsorgspersonal, utbilda tolkar om demensutredning, hitta samverkansformer mellan kommun och landsting för att fånga upp de mest sjuka äldre i målgruppen och utbilda vårdpersonal kring att använda tolk i mötet med patienten/vårdtagaren.

Silviasystrar

I samverkan med Sophiahemmet Högskola kan undersköterskor studera det nätbaserade utbildningsprogrammet Silviasyster – Specialisering i demensvård (60 hp) för undersköterskor.

Utbildningen utgår från den palliativa vårdfilosofin. Efter genomgången utbildning får studenterna ta emot Silviahemmets brosch och rättighet att bära titeln Silviasyster.

Vänder sig till undersköterskor eller personer med motsvarande kompetens.

Syftet med utbildningen är att ge dig personlig utveckling och en unik spetskompetens som vårdare och handledare inom demensvård.

 

Sara Othman

Sara Othman

Journalist och redaktör på tidningen Äldreomsorg.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant