Marknadskrafterna haltar för uskorna
Stark efterfrågan på arbetskraft betyder alltid att löner stiger och villkor förbättras. Säljarens marknad skapar möjligheter att välja och vraka bland erbjudanden och ställa krav som annars är omöjliga. En snabbtitt på arbetsmarknaden visar att sambandet fungerar mer eller mindre uttalat för nästan alla yrkesgrupper.
Byggboom har i alla tider inneburit stigande löner för byggnadsarbetare. Och en lönemässig utförsåkning när byggandet går på sparlåga. Brist på välutbildade tekniker inom telekom, data och it har haft samma effekt och så vidare.
Sambanden är desamma inom den offentliga sektorn, men de är inte riktigt lika tydliga och de förefaller inte heller omfatta alla yrkesgrupper.
Lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor och läkare för att nämna några yrkeskategorier har under senare år haft en stark löneutveckling jämfört med övriga yrkesgrupper på arbetsmarknaden.
Till en del förklaras de lönemässiga framgångarna av en bristsituation, men också starkt och uttalat politiskt stöd har bidragit till utvecklingen.
För undersköterskorna inom äldreomsorgen fungerar emellertid marknadskrafterna dåligt, om de ens fungerar.
Att undersköterskorna är en central och efterfrågad grupp inom äldreomsorgen är ostridigt. Rekryteringsbehovet är redan stort och växande de kommande åren. Varje sammanställning, utredning eller framskrivning av anställningsbehoven kommer fram till samma sak.
Men.
Denna drömsituation för en yrkesgrupp har inte inneburit något verkligt drag i löneutvecklingen. Löneskillnaden i förhållande till jämförbara grupper har inte krympt.
Frågan är varför sambandet mellan utbud och efterfrågan inte gäller, eller gäller i avsevärt mindre utsträckning för just den här yrkesgruppen.
Att miljarderna regnar över lärarkåren och att gruppen av ”poliskramare” bara blir fler och fler är inte mycket till tröst för äldreomsorgens hjältinnor – undersköterskorna.
I det offentliga samtalet har lärare mer än någon annan grupp hamnat i fokus och de har varit skickliga i att omsätta stödet och omsorgen i rejäla lönelyft. Också sjuksköterskor och socialsekreterare har på ett framgångsrikt sätt kombinerat det politiska stödet och intresset till status- och lönehöjningar. Nu verkar polisen stå på tur.
Politiker som gjort det till sin huvuduppgift att lyfta fram och slåss för undersköterskorna syns däremot inte till. De är lika svårfunna som en nål i en höstack.
Hoppet om en framtida lönemässig uppvärdering av undersköterskorna står därför inte till politiken utan till förhandlingssystemet.
2016 var samtliga fack eniga om att ställa sig bakom kravet på extrapengar till undersköterskorna. Frågan är bara hur många gånger den här enigheten kan upprepas.
Glädjen över den lyckade insatsen eller förhandlingen förra året grumlas därför av insikten att tricket måste upprepas om en uppvärdering ska bli verklighet. En gång är ingen gång, men två gånger är som bekant en vana och dit är det fortsatt långt.