Världen har drabbats av en ihållande Ferrante-feber. Här hemma i Sverige höjs nu tempen ytterligare några snäpp när den sista delen – Det försvunna barnet – i romansviten om barndomsvännerna Elena och Lila kommer nu i juni.

Denna framgångssaga, skriven av den italienska pseudonymen Elena Ferrante, sprider sig likt en pandemi och har gjort att författarskapet ibland utnämnts till ett av samtidens mest framstående.

Fascinationen för Ferrante rör inte bara hens (ja, det kan ju vara en man eller flera personer – vem vet) hyllade Neapelkvartett och hemlighetsfulla person. Stjärnglansen har även smittat av sig på den svenska översättaren, Johanna Hedenberg, som själv lite otippat fått en släng av berömmelsen.

I och med att Elena Ferrante själv lever osynlig under radarn har Johanna Hedenberg ibland kommit att betraktas som en ställföreträdande författare för den hajpade romansviten. Hon har fått tala om böckerna, och sitt eget arbete som översättare, på bibliotek, kulturfestivaler och i föreningar. Något som hon ser som en extra bonus.

– Uppståndelsen är rolig och förvånande. Jag är visserligen aktiv i en intresse­organisation för översättare och har arbetat för vår synlighet men jag vet ju att bra översättning är lite som städning, man tänker inte på om det är välstädat men ser om det är dammigt och smutsigt. På samma sätt är det lätt att irritera sig på en dålig översättning men att inte lägga märke till om den är bra, säger Johanna Hedenberg när vi träffas i hennes funkislägenhet i Hammarbyhöjden strax söder om Stockholm, där hon också arbetar.

Johanna Hedenberg är vänlig, vältalig med en vidöppen blick. Hon bjuder på kaffe och två sorters muffins med smörig fyllning.

Under nästan två år har hon så gott som dagligen levt i Ferrantes män­nisko­myller. När vi ses har hon precis lämnat från sig den färdiga översättningen av den avslutande delen och konstaterar att det kommer att kännas lite tomt framöver.

Johanna Hedenberg menar att hennes arbete också har vissa likheter med skådespeleri.

– Som översättare går jag in i berättelsen ungefär som när en skådespelare tar sig an en roll och använder sitt eget språk. Jag behöver inte tycka att allt jag översätter är jättebra men jag vill inte ta på mig något jag inte alls tycker om.

Vad anser hon då själv om böckerna som trollbundit miljontals läsare? Även om hyllningskören varit snudd på bedövande har det även funnits kritiska röster som menar att Elena Ferrantes grepp med cliffhangers och tvära melodramatiska kast inte hör hemma i god litteratur. Dessutom har språket ibland avfärdats som både platt och torftigt. Men Johanna Hedenberg håller inte med.

– Upphaussningen av böckerna skapar stora förväntningar och därmed även risk för besvikelser. Och ju fler som läser, desto mer synpunkter blir det. Jag tycker inte att språket är dåligt även om det inte heller är ovanligt vackert. Styrkan ligger i stället i att det är så handlingsdrivet. Jag fascineras av miljöskildringarna och de tydliga beskrivningarna av det tuffa våldet som är en naturlig del på alla plan i vardagen. När jag har jobbat med Ferrantes böcker har jag slagits av hur många trådar berättelsen är vävd av och att det finns så många olika betydelsefulla sidoberättelser.

Pseudonymen Elena Ferrante har skrivit böcker i 25 år men hennes verkliga identitet är en väl bevarad hemlighet. Envisa rykten, som varken är dementerade eller bekräftade, gör gällande att det är översättaren Anita Raja. Hennes man författaren Domenico Starnone har också nämnts medan andra menar att det kan vara båda två som döljer sig bakom denna succéförfattare utan ansikte. Johanna Hedenberg har inga andra upplysningar och vet inte heller varför författaren valt anonymiteten.

– Kanske är Ferrante någon som inte tycker om att sitta i tv-soffor eller som inte vill vara offentlig om böckerna är självbiografiska. För mig spelar det inte så stor roll och det har inte påverkat mitt arbete. Jag har kunnat ställa frågor precis som till andra författare, fast genom agenten.

Elena Ferrantes romansvit börjar i Neapels fattigkvarter på 50-talet och landar nästan 60 händelserika år senare i samma stad. Tempot går på högvarv och det är nästan omöjligt att inte sugas in i den mångbottnade berättelsen.

Ändå är det förvånande att Ferrante lyckas konkurrera ut sociala medier och strömmade tv-serier. I stället lyckas hon få oss att plöja en bastant bokkvartett på närmare 1 700 sidor i en genre som inte ens är fantasy eller deckare. Hur i hela friden lyckas hon?

Johanna Hedenberg tror att det kan finnas en kollektiv och uppdämd längtan efter klassisk episk litteratur.

– I vår kultur med snuttifiering behöver vi kanske långa berättelser och en möjlighet att lära känna personer på djupet som en motvikt. En annan förklaring till Ferrantes framgång kan vara böckernas många olika teman, från kärlek och familjerelationer till våld och hederskultur i ett samhälle med stora klassmotsättningar och dramatisk historia. Det är också intressant med den skoningslösa och osminkade persongestaltningen, säger hon.

Böckerna är framför allt en skildring av klassresenären Elenas svåra dilemma, samt inte minst, en skildring av makt och vanmakt.

Trots att hon inte har så mycket gemensamt med huvudpersonerna kan Johanna Hedenberg leva sig in i historien.

– Jag har en medelklassbakgrund och en helt annat uppväxt. Men precis som Elena och Lila blev jag tidigt fascinerad av böcker och har alltid tyckt om att läsa och skriva. Fast nu när jag arbetar så mycket läser jag mindre. Jag behöver vila från ord ibland.

När Johanna Hedenberg är ledig dansar hon hellre tango eller vistas i naturen och tittar på fåglar.

– Jag har Nackareservatet in på knuten och promenerar ofta där. Att titta efter fåglar är ett sätt att skärpa blicken. Fåglar är vackra, fascinerande och finns runt oss människor hela tiden.

Däremot lyser fåglarna oftast med sin frånvaro i Elena Ferrantes Neapel­kvartett. Här är det i stället ett magnifikt människogalleri och framför allt skildringen av en vidunderlig vänskap som förtrollar. Kanske är det just det som skapat Ferrante-febern.

Fakta: Johanna Hedenberg

Ålder: 48 år.

Bor: I Hammarbyhöjden söder om Stockholm.

Gör: Är översättare och språk­granskare. Huvudspråken är franska och italienska men hon behärskar även spanska och nederländska.

Intressen: Historia, samhällsliv, vandring, fågelskådning och dans – gärna tango.Favoritförfattare: Göran Tunström.

Bakgrund: Började översättarbanan på 90-talet med en roman skriven i en enda mening. Arbetade sedan som EU-översättare i Luxemburg och Bryssel i många år innan hon återvände till skönlitteraturen. Har undervisat på översättarprogrammet vid Uppsala universitet och varit språkgranskare i riksdagen. Är översättare till de fyra succéböckerna av Elena Ferrante: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det försvunna barnet, som alla är utgivna på Norstedt.

Aktuell: Som översättare av Ferrantes sista bok i Neapelsviten, Det försvunna barnet, nyligen utkommen på svenska.