Nollvision på frammarsch

Hur kan personal arbeta så att situationer inte uppstår, där tvångs- eller begränsningsåtgärder tidigare övervägts? Det är själva huvudtemat och arbetssättet som är ledande i den personcentrerade vården.

Svaret är att det handlar om kunskap om personen, om bemötandets betydelse och om en mängd omvårdnadsmässiga strategier.

När arbetet med utbildningsmaterialet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar blev klart 2015, överraskades vi på Svenskt Demenscentrum (SDC) av det stora intresset.  Vi fick direkt kontakt med ett flertal medarbetare som ville utbilda sig till Nollvisionsambassadörer. Intresset talade både för att det fanns ett behov och något som behövde förändras. Hittills i år har drygt 800 medarbetare från olika delar av landet utbildat sig och är utrustade med ett material för att själva kunna hålla studiecirklar på sina arbetsplatser runt om i landet.

I våras hölls den andra nationella Nollvisionskonferensen då Nollvisionsambassadörerna berättade om sitt arbete, framgångar men också svårigheter. Det var fullsatt med engagerade medarbetare från hela landet. På många arbetsplatser har det inneburit förändringar av vård och omsorg bara genom att få samtala om vad tvång och begränsningar handlar om. Det finns till exempel enheter där förskrivning av bälten har minskat. På andra har förskrivning av psykofarmaka och sömnmedicin minskat. En arbetsplats använder buntband på sänggrindar i nedfällt läge med krav på samtycke, motiv och dokumentation för att sätta upp dem. Fler smarta och innovativa lösningar sprider sig nu för att minska slentrianmässigt användande av begränsningsåtgärder.

I kombination med användandet av BPSD-­registret (beteendemässiga och psykiska symtom vid demens) berättar medarbetare att det nu finns en struktur och arbetssätt som gör det som är svårt lite lättare, för alla.

Värdighet i vård och omsorg om personer med nedsatt beslutsförmåga var utgångsläget för arbetet med att ta fram utbildningspaketet Nollvision, på uppdrag av Socialdepartementet. Socialstyrelsen, IVO, Myndigheten för delaktighet och SDC samarbetade vilket resulterade i tre rapporter och utbildningspaketet Nollvision från SDC.

Men hur gör personalen när Gunilla vägrar att duscha eller blir aggressiv när hon inte kan göra sig förstådd?

Nollvision innebär inte att förminska svårigheter i en omvårdnadssituation. Det handlar om att förvärva eller använda sin kunskap om demenssymtom och olika metoder och att kunna sätta sig in i hur den som är demenssjuk upplever situationen. En upplevelse som grundar sig på sjukdomens uttryck och som gör att en viss situation kan uppfattas otäck, främmande och hotande.

Levnadsberättelsen är avgörande för att ha en grundförståelse om personen och samtidigt är bemötandet det allra viktigaste redskap vi kan använda. Därför borde bemötandets betydelse ha samma dignitet som handhygienens.

+

Det stora intresset för nollvisionen.

-

Att det fortfarande saknas mycket kunskap om förebyggande åtgärder.

Läs fler

Wilhelmina Hoffman

Wilhelmina Hoffman

Överläkare, rektor och chef på Silviahemmet samt direktör på Svenskt Demenscentrum.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Bli prenumerant