Allt mer fokus inom geria­triken ligger i dag på äldres muskulatur, vikt och funktion. Det har redan inneburit en förändrad syn på motion, styrketräning och kost. Långsiktigt bör det också påverka arbetsmetoderna för personal inom vård och omsorg om äldre.

Tommy Cederholm, professor i klinisk nutrition vid Uppsala universitet och överläkare i geriatrik vid Karolinska Universitetssjukhuset och Akademiska sjukhuset, pekar på vikten av att dissekera tillståndet skörhet för att förstå vilka av skörhetens olika komponenter som är typiska för den enskilda individen.

– Det vilar något lätt patriarkaliskt över att tala om våra sköra äldre och ger en bild av att alla drabbas, vilket inte är riktigt sant. Skörhet är ett paraply­begrepp som betyder olika saker för olika individer.

I själva verket handlar det om en palett av svårigheter, där viktminskning och förlorad muskelkraft är centrala. Till exempel så lyftes muskulaturens centrala betydelse för den äldres rörelseförmåga av pionjären Irwin Rosenberg, amerikansk geriatriker, som också myntade begreppet sarkopeni för förlorad muskulatur och funktion.

”Den kronologiska åldern är ofta ointressant. Ett accelererat åldrande bottnar ofta i dåliga matvanor och otillräcklig fysik aktivitet, det vill säga i levnadsvanorna.”

Hög ålder, sjukdom och för lite motion är riskfaktorer för sarkopeni. Men medan ålder inte går att påverka kan styrketräning och promenader ge stora effekter.

– Det har funnits och finns en rädsla för att orsaka sen- och muskelsbristningar om äldre individer belastar sina muskler, men det handlar inte om att gå från käpp till gym, utan om extremt individanpassad träning. Man kan nå väldiga effekter på kort tid.

Kanske är det till och med så att äldre som grupp har större nytta av styrketräning än yngre, menar Tommy Cederholm, förutsatt den anpassas efter den enskildes förutsättningar. Han betonar att forskningen kring behandling av det som räknas som skörhet är ett relativt outvecklat område, både i Sverige och internationellt, som just nu befinner sig i en utvecklingsfas.  

Ledstjärnan är att sarkopeni och skörhet, allt oftare benämnt gerasteni, är två sammanflätade men olika faser i åldrandet. Skillnaden är att medan sarkopeni framför allt kan behandlas med promenader och styrketräning, krävs en än större helhetssyn när det handlar om diagnostiserad skörhet.

Detta eftersom diagnoskriterierna också handlar om ofrivillig viktminskning. Därför behöver vanligtvis både dietist och fysioterapeut kopplas in för att ge råd om mat, kosttillskott och individuellt anpassade träningsprogram.

– Den kronologiska åldern är ofta ointressant. Ett accelererat åldrande bottnar ofta i dåliga matvanor och otillräcklig fysik aktivitet, det vill säga i levnadsvanorna. Det är viktigt att tidigt identifiera vad som orsakar problemen och vad som går att åtgärda, säger Tommy Cederholm.

Den stora vinsten är, betonar han, att om resurser sätts in vid en tidig diagnos av skörhet kan det få enormt positiva konsekvenser för den äldres allmäntillstånd, rörlighet och livskvalitet.

– Att tala om åldrandet som en belastning för samhället är helt fel. Om äldre får råd och hjälp med fysisk aktivitet och kost för ett fortsatt aktivt liv är de med sin erfarenhet och kunskap en enorm tillgång. 

”Muskelförlust stjäl den äldres frihet.” /Irwin Rosenberg 1989, amerikansk geriatriker som myntade begreppet sarkopeni.