Det ska va’ gôtt att leva. Annars kan det kvitta. Kommer på mig själv att inte så sällan nynna på Galenskaparnas låt. Kanske beror det på att mitt liv förändrats till det bättre de senaste åren.

Åren har också gjort mig visare, tycker jag oblygt. Men jag har märkt att i vårt svenska samhälle finns en ovilja att ta vara på äldres erfarenheter. Det är som om det berömda hjulet ska uppfinnas varje gång en ny generation kliver in genom jobbdörren. Hallå, säger jag, fråga mig. Här står jag med mina framgångar och misstag, jag har många användbara case i min koffert. Men jag är inte intressant, för jag lärde mig det mesta före digitaliseringen och vad begriper jag då av vad som händer i organisationer i dag, menar de.

I min närhet ser jag de it-bländade som djupdykt ner i teknikmöjligheternas värld och nästan drunknat. Många är de företag som betalat dyrt för ogenomförbara tekniska förändringar. Implementeringen gick inte alls enligt chefernas utarbetade Excel-planer. Det som lockar är möjligheterna att skaffa information. Och som i slutändan alltid ska leda till besparingar. Men ofta blir det tvärtom, dyrare.

Någon borde först ha frågat: Vad ska vi med all denna information till?

Det kallas för förpappring, en organisationskultur där det ständigt ställs krav på dokumentation för att varje del av verkligheten ska speglas i skriftlig form. Då kan ledningen visa att den har koll. Förpappring var ett av orden på Nyordslistan 2018. Ett slags dokumentationsraseri många vittnar om, med långtgående konsekvenser. Förpappringen tar tid från det jobb vi är satta att göra.

I min näringslivsvärld har administrationen ökat på grund av allt som går att mäta. Samtidigt avskedas assistenterna, vilket förstås leder till ökad arbetsbörda för andra. En förpappring som tar tid från själva uppdraget, oavsett om det handlar om omsorg eller skapande, ökar risken för att medarbetarna tappar lusten, slutar eller går in i väggen.

Det ska va’ gôtt att jobba också.

Mina icke-mätbara studier av arbetsklimatet på flera ställen visar samma sak. Arbetet har blivit tyngre, tar längre tid (konstigt med tanke på datorer som ska göra allt snabbare och lättare) och tråkigare, säger de jag pratat med. Många ogillar också det ökade kravet på transparens, som innebär ökad insyn i verksamheten men som i verkligheten betyder ännu fler möten som tar tid från det verkliga jobbet. Behöver alla veta allting?
Så se upp med detta otyg. Hur har ni på era arbetsplatser, känner ni igen er? I så fall – gör något åt det!

Det ska också vara gôtt att leva länge, tänker jag när jag läser om 116-åriga Kane Tanaka, född 1903, och i våras utsedd till världens äldsta nu levande människa av Guinness World Record.

Kane Tanaka bor på ett vårdhem i södra Japan och kliver ur sängen varje dag klockan sex på morgonen. Hon spelar gärna brädspelet Othello och löser matematiska ekvationer. Kalligrafi, det vill säga konsten att skriva vackert, är också ett intresse. Hon är mycket nöjd med livet.

Japan leder stort äldreligan och framför allt ön Okinawa är känd för alla sina nöjda hundraåringar.  På Okinawa har människor en exceptionell livslängd och i tidningen Forskning och Framsteg förklaras det med matkultur, daglig fysisk aktivitet, att de tar ansvar för sin egen hälsa och yuimaru, vilket betyder att man hjälper varandra när det behövs. Deras mål med livet är att leva tills man dör.

Och det på ett sätt som de tycker är gôtt!

Mejla mig gärna! amelia.adamo@gothiafortbildning.se