Det här är min första krönika för Äldreomsorg, så jag kanske ska presentera mig. Jag är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och leder Centrum för åldrande och hälsa, AgeCap. Jag har forskat om åldrandet i snart 40 år i H70-studierna, som är befolkningsundersökningar av äldre. Jag sysslar med epidemiologi. Om jag skrivit det ordet innan pandemin hade de flesta sett ut som levande frågetecken. Nu är det något man lägger ut på Tinder för att få så många kontakter som möjligt (säger de som prövat).

Men vad gör då en epidemiolog? Jo, vi har ett slags helikopterperspektiv på tillvaron. Man studerar förekomst av sjukdomar i befolkningen, och man försöker hitta faktorer som ökar och minskar risken för sjukdom. Det var epidemiologer som upptäckte att rökning och högt blodtryck var farligt. Själv har jag bland annat forskat om demens, psykisk ohälsa och hur åldrandet har förändrats under det senaste halvseklet.

Strax innan pandemin fick jag chans att prova något nytt. Jag var med som expert i TV4-serien fyraåringar på äldreboende. Liknande program hade tidigare sänts i Storbritannien, Holland och Australien. Konceptet var enkelt. Tio fyraåringar från en förskola hade aktiviteter med tio boende på ett äldreboende varje förmiddag i sex veckor. Innan experimentet började testade vi deltagarna med kognitiva och fysiska tester, hur man mådde psykiskt, och hur man klarade sina dagliga aktiviteter.

Efter testerna trodde varken jag eller den andra experten, geriatrikern Anne Ekdahl från Helsingborg, att man skulle kunna se några större förändringar på sex veckor. Men när vi återkom sex veckor senare var resultaten sensationella! Samtliga deltagare hade blivit bättre på de kognitiva testerna, de flesta rejält förbättrade. Två deltagare hade inte längre tillräckligt med symtom för en demensdiagnos. Enligt personalen klarade deltagarna sina dagliga aktiviteter bättre än tidigare. Man mådde också bättre. En deltagare som inte ville leva när jag träffade henne innan programmet ville nu leva till 100 år. Minst.

Vad hade egentligen hänt? Aktiviteterna hade knappast påverkat de förändringar i hjärnan som finns vid Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens. Vi hade inga kontrollgrupper som man har vid behandlingsstudier, och vi kan inte säga hur mycket barnen betydde och hur mycket TV-inspelningen påverkade. Det är dock inte särskilt troligt att tio personer på ett äldreboende blev så här mycket bättre bara av en slump. Vad programmet visade var att många äldre har en sämre funktionsförmåga än vad de skulle behöva ha.

Orsakerna till förbättringarna var antagligen flera. Aktiviteterna kändes meningsfulla, de blev mer fysiskt aktiva än annars och de blev också känslomässigt och kognitivt aktiverade tillsammans med barnen.

Före programmet fanns en oro för att de boende skulle smittas med olika infektioner av barnen. Det fanns alltså en risk. Ofta är vi så oroliga för att utsätta äldre för risker att deras liv riskerar att bli meningslöst. En person som kanske varit krigskorrespondent i Syrien får inte gå ut för att köpa tidningen för att man är rädd att hen ska ramla eller gå vilse. Kanske måste vi våga hitta aktiviteter som är mer utmanande och spännande?

Vid lanseringen av programmet var jag med i TV4:s nyhetsmorgon tillsammans med dottern till en av deltagarna. Hon berättade att hennes mamma under inspelningen plötsligt hade något nytt att berätta varje dag. Borde inte det vara en rättighet? Om inte varje dag så i alla fall varannan.