– Jag har blåmärken på armarna varje dag jag går hem!

Rösten, som tillhör en undersköterska på ett boende inom äldreomsorgen, är sakligt konstaterande och avslöjar vare sig ilska eller förvåning. Hon är kontaktperson för en man som utvecklat allt fler psykiska symtom i takt med att hans demenssjukdom försämrats. De blåmärken som uppstår då han tar tag i henne hårt är en del av hennes vardag och arbetsmiljö.

Mannen är aggressiv både i ord och handling och läget för andra boende och personal blir svårare för varje dag. Därför har ansvarig läkare skickat in en remiss till det ambulerande team, BPSD-teamet, som är specialister på de psykiska och beteendemässiga problem som nästan alltid kommer som en följd av demenssjukdom.

Teamets vardag består i att åka ut till boenden eller hemtjänst i hela länet, där BPSD-symtom har utvecklats till besvärliga problem. Tillsammans med personalen kartlägger de den äldres sjukdomsförlopp för att lista ut vad det är som inte fungerar.

”Vi kommer som konsulter och det kan kännas som ett misslyckande, men det handlar inte om det.” ​

Den här dagen samlas teamet på ett boende i en av Stockholms norra kranskommuner. Det ligger med utsikt över skimrande gröna gräsmattor. Examensklädda barn skuttar glatt omkring i väntan på det annalkande sommarlovet.

Inne i samlingsrummet, som ligger innanför en välkomnande entré, målas ett annat skede av livet upp. Från boendet deltar biträdande verksamhetschef, kontaktperson, sjukgymnast, arbetsterapeut och sjuksköterska i mötet.

​Ulrika Södergren och Elin Stamnell, båda sjuksköterskor, representerar BPSD-teamet. De börjar med att berätta om hur teamet jobbar och vad de kan bidra med.

– Vi kommer att fråga, fråga och fråga för att få en så tydlig bild av mannen som möjligt. Sedan går vi hem och diskuterar med läkare och arbetsterapeut och så får ni ett förslag från oss. Därefter får ni avgöra hur vi ska gå vidare. Allt bygger på överenskommelse, berättar Elin Stamnell.

Både hon och Ulrika Södergren är noga med att deras besök inte ska ses som kritik, utan som en möjlighet. De kommer med specialistens helikopterperspektiv, men för att få samarbetet att fungera krävs tillit.

– Vi samlar mycket kunskap kring det här området och ser också mycket när vi åker ut, vilket gör att vi kan dela med oss av andras erfarenheter. Vi ser också vad som fungerar och inte, vilket kan vara svårt när man är mitt inne i något, säger Ulrika Södergren.

Genom konkreta frågor om både hälsa och beteende växer problembilden fram. Vad intresserade mannen när han var frisk? Har han barn? Går det att se tecken innan han blir arg? Ser han på grund av sin sjukdom något annat än det den friske gör? Hur reagerar han på ny personal? Sover han? Äter han?

Alla från boendet delar med sig av det de ser och vet. Och lika mycket som Ulrika Södergren och Elin Stamnell frågar, lika mycket lyssnar de – intensivt, närvarande, varmt och helt befriat från värderande omdömen. Det är ett vackert lyssnande.

​Till slut fogas bilden samman av en argsint gammal man med stort kontrollbehov. Han kan bli hotfull och grov i munnen och säga saker som ”Jag ska slänga dig nedför trappan”. Hans humör skiftar blixtsnabbt och det är svårt att förutse när utbrotten kommer.

– Ena stunden är jag den bästa i världen, nästa ser han mig som något riktigt illa. Just nu är jag en ragata, säger hans kontaktperson och fortsätter:

– Hans humör påverkar alla och en enkel fråga kan starta ett världskrig. I sin värld tycker han sig äga stället, vilket innebär att han blir arg för att andra sitter i hans soffa, använder hans el och äter hans mat. Det är som att vi alla inkräktar på hans livsrum. Ett sätt att möta honom är att göra allt han vill, men det blir orättvist mot de andra.

Mannen tar mycket uppmärksamhet på bekostnad av andra.

– Jag skulle vilja ha hjälp med att finna ett sätt, så att vi i personalen förhåller oss på samma sätt, säger kontaktpersonen.

​Efter mötet ägnar Ulrika Södergren och Elin Stamnell en kort stund åt att sammanfatta sina upplevelser. De har känt sig välkomna, vilket inte alltid är fallet. Därför är det första mötet viktigt. Alla ska få komma till tals och det ska vara prestigelöst.

– Vi kommer som konsulter och det kan kännas som ett misslyckande, men det handlar inte om det. Vi har kanske varit på hundra boenden och samlat in massor av erfarenheter när vi är ute som kan användas också på andra ställen, säger Ulrika Södergren.

”Vårt mål är att göra patientens beteende begripligt och ju djupare kunskap vi kan få desto bättre”

I nästa steg tar de erfarenheterna med sig ”hem” till den äldrepsykiatriska mottagningen på S:t Görans sjukhus i Stockholm, där BPSD-teamet är en del.

Förutom Ulrika Södergren och Elin Stamnell består teamet av överläkare Ulla-Britt Hjelmblink, sektionschef Eva-Lii Mark och arbetsterapeuten Alexandra Frangoulis. Teamet har funnits sedan 2008. Först som projekt och nu permanentat.  

​Behovet av BPSD-stöd är stort i många verksamheter.

– Personalen längst ut i omsorgskedjan är den delen av vården som är hårdast ansatta, som bär vardagen präglad av våld och hot. Det är de som har de svåraste tillstånden att hantera och de gör så gott de kan, men mycket ligger ofta i strukturen. Därför kräver vi numera alltid att verksamhetschefen är närvarande, säger Eva-Lii Mark.

– Personalen är ofta ensam med uppdraget att ta hänsyn till patientens bästa och anhörigas förväntningar och krav. Det kan vara en svår balansgång att hantera, men ofta säger vi till var­andra att de gör ett fantastiskt arbete med små resurser och mycket fantasi, säger Ulla-Britt Hjelmblink.

Men står man mitt i vardagen är det svårt att hinna reflektera eller finna på nya knep som kan lugna eller lösa en problematisk situation. Och det är där teamets specialistkunskaper kommer in. Uppgiften för teamet är att finna fram så mycket som möjligt om patienten, att likt detektiver söka pusselbitar i sjukdoms- och levnadshistoria, i den fysiska miljön, där faktorer som till exempel ljud och ljus kan spela stor roll. Att förstå om patienten lider av smärta är också viktigt.​

– Vårt mål är att göra patientens beteende begripligt och ju djupare kunskap vi kan få desto bättre. Vi vill ge personalen redskap för att vården ska bli personcentrerad, säger Eva-Lii Mark.

Det kan vara enkla åtgärder. Att stryka över en arm och undvika muskelmotstånd. Att stå emot anhörigas ofta stora förväntningar på aktiviteter och uppmana till den aktivitet som

innebär att den demenssjuke vilar, men har sällskap av en personal. Ett viktigt förhållningssätt är att gå med den sjuke, det vill säga att inte säga emot eller nedvärdera den demenssjukes bild av världen.

Centralt i deras sätt att arbeta är tilltron till omvårdnad. Internationell forskning visar att det är omvårdnad som gör skillnad för de här patienterna, inte i första hand läkemedel.

– Och god omvårdnad kräver fler fastanställda för att uppnå stabilitet. Det finns en ambition att ha välutbildad personal, men hinns ofta inte med. Det ser vi tydligt när vi åker runt i länet, säger Ulla-Britt Hjelmblink.