Hon är lugn och lågmäld och jordnära i sina formuleringar och kanske ska man nämna att hon bär en vit dräkt med knappt märkbar rosa ton. Drottning Silvia är stormens stilla öga i den nervösa upphetsningen kring en kunglighet.

Det har varit kursavslutning på Silvia­hemmet och 32 nya undersköterskor har fått brosch och diplom ur drottningens hand som bevis för att de klarat utbildningen.

Det som började med oron för drottningens mor, Alice Sommerlath, och en utbildning för sex undersköterskor, har blivit en ständigt växande svensk exportprodukt. Och ett skyltfönster dit studiegrupper kommer från hela världen för att se dagverksamheten i den stora ljusa, ombyggda villan några rätt långa stenkast från Drottningholms slott.

”Uppgiften är att sprida ringar på vattnet. Att göra gott, att vara vänlig.”

​Efteråt diplomutdelningen vill alla posera med drottningen, ”bara en bild”, ”bara en fråga till”. Min intervjutid naggas i kanten men till slut sitter vi ner i ett tyst rum. Drottningen rak i ryggen, just drottninglik, framför en kopp kaffe och en chokladbit.

Vi tar det från början.

Vad visste drottningen om demens när Alice Sommerlath insjuknade i slutet av 80-talet?​

– Ingenting. Eller lika lite som de flesta. Man tänkte att det var en naturlag att bli glömsk med stigande ålder. Senare insåg jag och mina bröder att hon varit sjuk längre än vi förstått där hemma i Heidelberg. Vår far hade skyddat henne och hjälpt henne med många saker. När han dog 1990 blev det uppenbart att något var fel.

Ganska snart tog Silvia initiativ till att modern flyttade till Sverige och en lägenhet på Drottningholms slott. Två kvinnor anställdes för att vårda henne.

– Jag hade ett intensivt program, men försökte vara mycket med mor. Jag upptäckte att hon fick 17 tabletter varje dag. Vid ett tillfälle tog jag upp det med en bekant, professorn i geriatrik Barbro Beck-Friis, som jag träffade på en kryssning på Nilen. Hon tyckte det var helt fel och hjälpte oss att få ner antalet till två. Flera av tabletterna hade motverkat varandra.

​I samtalen med Barbro Beck-Friis berättade drottningen att vården inte fungerade så bra. De två kvinnorna var erfarna men det hjälpte inte. Barbro Beck-Friis analys var tydlig: Det som behövs är utbildning.

Ett frö var sått.

Under några år pågick planeringen för det som skulle bli Stiftelsen Silviahemmet. Förutom Barbro Beck-Friis deltog finansmannen Claes Dinkelspiel, som bland annat bidrog genom att köpa och donera fastigheten där verksamheten drivs. Bland grundarna fanns också Madeleine Bergstedt (senare Reuterskiöld) som var hovdam och framför allt sjuksköterska.

Vad är det med drottningen och sjuksköterskor?​

– När kungen och jag gifte oss frågade han om jag inte skulle ha en hovdam. Ok, sa jag. Jag behövde hjälp med att förstå Sverige, hur det var organiserat och vilka myndigheterna var. Men jag behövde inte en fin, fin dam utan någon som gjorde nytta, någon som kunde tala med alla. En sjuksköterska blir bra tänkte jag, alla är sjuka någon gång och vill tala om det.

​För tjugo år sedan, på alla hjärtans dag, i februari 1996, invigdes Silviahemmet. Utbildningen blev ettårig, på heltid. Tanken var att de som var närmast patienten skulle få utbildning, det vill säga undersköterskorna.

– När de skulle kallas Silviasystrar blev jag generad, säger Drottningen. Men jag tänkte att om jag kan bidra till att höja statusen så är det förstås ok. Inte en Kravmärkning precis, men ett slags kvalitetssäkring. På den tiden fanns nästan ingen utbildning om demens. Undersköterskorna hade sin kärlek att jobba med men ingen kunskap.

Vilket motstånd mötte Silvia­systrarna?​

– Det var inte alltid så lätt för dem som vi utbildat att gå tillbaka till sina arbetsplatser. De kunde mötas av attityden, ”så här har vi aldrig gjort”. Men så småningom blev fler och fler inom vården nyfikna när de såg att våra metoder fungerade.

Vad är då kärnan i Silviautbildningen?

Drottningen uppmärksammar teamarbetet. Visionen att undersköterska, sjuksköterska och läkare ska ha en besläktad utbildning och jobba tillsammans med varandra och anhöriga under hela demensförloppet.

​I stiftelsens dokument nämns också tre andra punkter.

• Varje sjuk person ska behandlas individuellt utifrån sin livshistoria och symtomen lindras med olika hjälpmedel och utifrån god kunskap om demenssjukdomarna.

• Anhöriga ska ses som kompetenta medlemmar i vårdteamet och det krävs förståelse för att de också behöver stöd.

• Relation och kommunikation är de viktigaste arbetsredskapen och då har till exempel kroppsspråk och tonläge betydelse.

Drottningen sammanfattar det enklare.

– Uppgiften är att sprida ringar på vattnet. Att göra gott, att vara vänlig.

Skulle drottningen själv kunna vara Silviasyster?​

– Kanske har jag på sätt och vis varit det under åren då jag tog hand om min mamma. Det var krävande, det behövdes tålamod. Jag hade ingen utbildning, men gjorde kanske rätt intuitivt med något slags fingertoppskänsla. Jag lärde mig ”to play the game”, att inte alltid styra samtalet på ett logiskt vis. Det blev inte alltid så viktigt att tala om tid och plats. Jag försökte visa glädje fast jag grät inombords. Man är en bro till det före detta livet. Man får hålla fram det framför dem.

”På den tiden fanns nästan ingen utbildning om demens. Undersköterskorna hade sin kärlek att jobba med men ingen kunskap.”​

Drottningen såg till att mammans möbler från Heidelberg flyttade med till lägenheten på Drottningholm.

– Jag jobbade mycket och för att underlätta för vårdarna skrev jag in namn, datum och plats i mammas fotoalbum så att de kunde prata kring det.

Vardagen kunde vara påfrestande, som när Alice Sommerlath fem gånger under en och samma middag kunde fråga kungen varför han inte hälsat på henne.

​Drottningen berättar, med antydan till ett leende vilande i mungipan, om ett tillfälle när hon besökte ett äldreboende där det fanns demenssjuka:

– Jag satte mig vid en liten dam för att prata. ”Var jobbar du?” frågade hon. Ärligt talat på Slottet, svarade jag. Har du sett kronprinsen, frågade den gamla damen, han har så fina lockar. Jag hade inte hjärta att berätta att min man snart skulle fylla 70 år och inte har så mycket hår längre.

Det finns rön som tyder på att det kan finnas en viss ärftlig faktor för alzheimer. Är drottningen orolig?

– Alla kan få demens. Vi blir äldre och äldre och fler och fler kommer att få dessa sjukdomar. I min släkt känner jag inte till något mer fall än min mammas. Naturvetenskap är inte min fråga, men jag har hört om en studie på enäggstvillingar. När de var 84 år gamla hade de levt under mycket likartade omständigheter när det gäller miljö, barn och äktenskap. Den ena var kärnfrisk, den andra hade alzheimer sedan sexton år.

Har drottningen mer allmänt funderat över sin egen ålderdom? ​

– Man önskar sig förstås god hälsa och att få ha sin familj omkring sig de sista åren. Trappa ner? Om jag kan vara till nytta vill jag gärna fortsätta vara med.

Drottningens och Silviastiftelsens senaste projekt är SilviaBo. Till nästa sommar ska fyra lägenheter för demenssjuka och deras anhöriga stå klara på Silviahemmets tomt.

Efter att första ha rodnat lite, såg drottningen en poäng i att Silviasystrarna fick hennes namn. Foto: Johannes Frandsen

För att underlätta vid måltiderna är dukningen central i demensvården.

”Man relaxar bra här, prova!”, säger drottningen.

Prev

Next

​Drottningen är stolt. Lägenheterna är specialanpassade för demenssjuka och byggs i moduler och ska bli hälften så dyra som vanliga äldreboenden.

– Här kan en dement och en anhörig flytta in och fortsätta vara ett par. Den demente kan gå på vår dagverksamhet. Den friske kan gå till jobb eller andra aktiviteter. Det här är särskilt viktigt när det är en yngre människa som är drabbad.

Hur stort kan Silviakonceptet bli? ​

– Claes Dinkelspiel i vår styrelse har satt målet att certifiera alla svenska kommuners hela äldreomsorg. Det är långt dit men runt om i Sverige finns många enstaka Silviacertifierade boenden och vårdenheter där all personal är utbildad. Också utomlands. Extra stort är intresset i Japan som har en extrem ålderspyramid och där döttrar och svärdöttrar inte längre vill avstå från yrkesliv för att ta hand om de äldre. När Barbro Beck-Friis skulle föreläsa där fick man boka om från en biosalong till en sporthall med plats för 5 000 och hon fick en orden av kejsaren.

Vi reser oss. Intervjutiden är över.

Drottningen tar oss till Silviahemmets visningsrum. Här finns en rad hjälpmedel som hon demonstrerar.

– Det är enkla lösningar, billiga saker. Men vi vet att de fungerar.

​Drottningen visar en höj- och sänkbar säng med gosedjur som kan fyllas med varmt vatten. Vid sängkanten en matta. När hon stiger på den börjar sänglampan blinka och ett larm utlösas.

Hon slår sig ner vid ett matbord. Porslin i starka, glada färger.

– Kontraster är viktiga. Servera aldrig en vit fisk på en vit tallrik.

Det är likadant med badrummet. En ilsket klarröd toalettstol. En gardin som kan dras för badrumsspegeln.

– Det kan vara förvirrande om man inte känner igen sin egen spegelbild.

Drottningen sveper med en rutinerad handrörelse den veckade dräktkjolen i lämpligt läge och sjunker ner i en specialutformad sacco-säck.

Drottningen bjuder på ett utomordentligt fototillfälle.

– Säcken är som en omfamning, säger drottningen, en trygghet, man relaxar, prova själva!