– När jag kom till Hagalidsgården fanns en brist på tillit både mellan medarbetarna och mellan medarbetarna och chefen. Att skapa förtroende mellan mig och dem blev min första uppgift, berättar Pia Sjölund som är utbildad sjuksköterska och som 2015 vann priset ”Gott ledarskap inom demensvården”.

Hagalidsgården, ett demensboende som drivs av Norlandia Care, har 32 lägenheter och 40 anställda. Det var tidigare en arbetsplats som var trött och uppgiven och där kommunen övervägde att bryta ett åttaårigt kontrakt och ta tillbaka verksamheten.

Pia Sjölund summerar:

– Personalgruppen hade inte haft stöd från ledningen, det fanns inga tydliga mål med jobbet och den återkoppling som personalen fick var enbart negativ.

Många medarbetare hade tröttnat på att komma med förslag på förbättringar, för det ledde ändå ingen vart. Ett exempel var boendets gamla och udda tallrikar. I ett och ett halvt år hade personalen bett om nya utan att något hänt.

”Jag vill själv inte vara rädd för att bli gammal och gör detta för att ha en bra äldrevård och för att alla är lika mycket värda.”​

– Jag skäms när jag tänker på det. Jag åkte iväg och handlade tallrikar så fort jag kunde och även ryggbälten, som stod på önskelistan sedan länge, berättar Pia Sjölund och det går att höra en underton av ”hur svårt kan det vara?”, trots att hon inte säger det.  

Samtal och åter samtal blev viktiga redskap för att skapa förtroende mellan henne och medarbetarna. Att alltid ha en öppen dörr och att förmedla känslan av att hon ville medarbetarna väl, att hon ville att de skulle ha roligt på jobbet. Och att aldrig lova något hon inte kunde hålla.

– Behoven av att bli lyssnad till var stora och jag ville ta allas upplevelser på allvar, även om jag själv tyckte annorlunda, berättar hon.

Hon beskriver att det var som att börja om, att få medarbetarna att förstå varför de var där. De gick tillsammans igenom de lagar och regler som styr verksamheten, arbetade sig igenom värdegrundsfrågor och konkretiserade dem så att de blev verkliga i just deras verksamhet. De ställde frågor som ”varför finns vi till?” och ”vilken är vår vision för framtiden". De hade handledning och gjorde också saker tillsammans utanför arbetsplatsen.

– Det var viktigt att lära känna varandra. Vi åt god mat, var på spabehandling, skrattade och hade trevligt. Jag var också noga med miljön och såg till att vi hade friska blommor, ordnade i trädgården och städade själv ut gemensamma lokaler. Små saker kan ge stora effekter, säger hon.

Målet var att få alla att känna sig delaktiga, att var och en skulle vilja bidra till att skapa ett hem för de äldre.

Hon ville också få bort duktighetskravet och rädslan att göra fel. I hennes verksamhet är det inte att bocka av checklistor med praktiska saker som ger mest beröm, utan det som gör livet bättre för de boende. Pia Sjölund talar om behovet av att få upp de mjuka värdena i verksamheten på agendan, det hon kallar företagets DNA. Bland annat handlar det om hur man förhåller sig till varandra och till de problem som uppstår. Problem ska upp på bordet och man ska hjälpas åt att lösa dem.  

– Min uppgift har varit att tända deras glöd för att det de gör är viktigt. Att de verkligen kan göra skillnad för många människor. Känner de det, så växer de också i sin yrkesroll. Jag vill också förmedla att det faktiskt inte är alla som klarar att vara undersköterskor inom demensvården. Numera får vi också bra resultat på medarbetarenkäterna, berättar hon.

Pia Sjölund reflekterar kring chefens roll och tar utgångspunkt i ett av sina grundvärden – att alla människor är lika mycket värda. Att vara chef innebär inte att vara bättre eller mer värd än någon annan. Men att ha en makt att förvalta och att göra det på rätt sätt bedömer hon som oerhört viktigt.

– Om man har med sig respekten för den andre får man mod, till exempel i ett avslutningssamtal med en anställd, säger hon.

För naturligtvis har inte processen varit en dans på rosor med alla medarbetare. Alla har inte velat kliva på det nya tåget och där har Pia Sjölund varit tydlig. Antingen är man med på den upptäcktsresa det innebär att skapa en bra verksamhet, eller så bör man söka sig någon annanstans. Hon har drivit fram några få uppsägningar, andra har självmant valt att söka sig bort.

Pia Sjölund hade egentligen tänkt bli barnmorska, men en föreläsare under sjuksköterskeutbildningen fick henne att ändra riktning genom frågan: ”Hur mår människor när de flyttar in till ett äldreboende där de flesta väntar på att dö?”

– Den frågan grep tag i mig och fick mig att tänka – hur ser vi på de äldre? Jag vill själv inte vara rädd för att bli gammal och gör detta för att ha en bra äldrevård och för att alla är lika mycket värda. Det är min stora drivkraft och passion, säger Pia Sjölund.

När hon berättar om sitt arbete visar hon bilder på sin man, sina två söner och en soldränkt terrass i Grekland. Där finns återhämtningen och möjlighet att skapa den balans som är nödvändig i ett svårt jobb.

– Jag gör inte så mycket när jag är ledig utan är mest bara med min familj. Jag har också valt bort att umgås med människor som tar energi, säger hon.

Efter fyra år har hon lämnat Hagalidsgården för att som chef lyfta en annan trött verksamhet. Och det är just det som driver henne – att vara i verksamhet, nära äldre människor och att använda chefsskapet för att förbättra deras liv.