På Gläntan är alla en minoritet

Minoritetsäldreboendet Gläntan i Kiruna är det enda i sitt slag i Sverige. På tre våningar bor samer, tornedalingar och finnar. Här hittar både de äldre och personalen kraft i sitt gemensamma ursprung.

 

Med mjuk samiska lockar under­sköterskan Ingegerd Nutti fram 97-åriga Ingeranna Kuhmunens lust att berätta; vi får höra om kon på Kebnekaise fjäll­station som det var hennes uppgift att ta hand om som barn, om nomadskolan i Jukkasjärvi och om de samiska traditionella föremål som pryder väggarna på äldreboendet Gläntan.

En del av föremålen – vackert snidade redskap, klädedräkter och detaljer till dem – har en gång i världen tillverkats av någon av de boende. De tillhör nu en samling som skänkts av Greta Wennberg till Kiruna kommun, med Gläntan som förvaltare.

– Ingeranna Kuhmunen brukar tala svenska, hon är ju van vid att alla gör det. Men jag tror att hon känner större förtroende när hon kan tala med mig på samiska. Vi delar samma bakgrund, vi vet samma saker. Det är stärkande för oss båda att vi möts här, säger Ingegerd Nutti.

I bakgrunden hörs en jojk, låg och stillsam. Det är verksamhetsledaren Åsa Blind-Berg som sjunger visor och jojkar med en annan äldre dam inne i matsalen. För såklart kan man jojka här. Det är ingen stor sak.

 

2013 förvandlades Gläntan till minoritets­språksboende. Här finns de tre olika minoriteterna på två våningsplan, med inredning som präglas av respektive kultur samt personal som talar samiska, meänkieli eller finska. Alla viktiga helgdagar firas tillsammans.

– Det finns en trygghet i att alla tillhör en minoritet. Och särskilt samer och tornedalingar har också alltid levt i symbios eller som det kallas i bygderna ”väärtti kultur”. Det finns inga skarpa gränser, konstaterar enhetschefen Anne Kotavuopio Jatko.

Det tog många år att få det politiska beslut som krävdes för att starta minoritets­språksboendet, men när det väl kom gjordes resten på rekordfart. Beslutet fattades i kommunfullmäktige i januari 2013, personal rekryterades i maj och invigning hölls 4 juni. Boendet kostar inte kommunen en enda krona extra, det drivs som vilket annat äldreboende som helst.

– Vi har kämpat så länge för att få det till stånd. Från början var det den samiska kvinnoorganisationen Sarahkka i Kiruna som drev frågan, men de nådde inte ända fram, berättar Åsa Blind-Berg.

Det skulle till sist bli hon själv som gjorde skillnad. Efter att i flera år ha uppvaktat kommunfullmäktige som yrkesperson och same engagerade hon sig politiskt och kom att sitta i social­nämnden för Samelistan. Att driva frågan om minoritetsäldreboende inne i de politiska strukturerna gick bättre, även om Åsa Blind-Berg påpekar att hon knappast möttes av entusiasm.

– Det sades att vi aldrig skulle få fatt i personal med språkkompetens, och det stämmer att det är svårt. Här i Kiruna är det omöjligt att konkurrera med gruvindustrin. Den drar till sig alla våra ungdomar, ofta direkt från gymnasiet. Ingångslönerna på LKAB är mycket höga.

 

Ett annat stort problem är bostäder.

– Gläntan rekryterar från hela Sapmi, Finland och Tornedalen, men inflyttingarna kommer till en stad med stor bostadsbrist. I nuläget hoppas ledningen att kandidater till jobb har släktingar i Kiruna som de kan få bo hos.

Att 85 procent av personalen har språkkompetens är mot den bakgrunden att se som en arbetsseger. En del har också dubbel kompetens. Men lika viktig är den kulturella kunskapen, särskilt på ett boende där flera av de äldre har någon demenssjukdom.

– Jag har under min tid i vård och omsorg sett så många missförstånd att jag skulle kunna skriva en bok om det, säger Åsa Blind-Berg.

Särskilt vid demens går det ofta att lösa situationer smidigt med rätt kunskap om den dementes bakgrund. Mannen som hela tiden ska ut och se till renarna blir lugn av att få höra att det är söndag: Under vilodagen klarar renarna sig själva. Och om ärtsoppan eller frukostgröten som ställts fram gör en brukare upprörd, då kan det bero på onda minnen förknippade med internat­vistelser. Samer äter helst inte ärtsoppa eller gröt, men på nomad­skolorna tvingades de. Att få rätt mat är viktigt – just denna dag finns glödkaka som bakats i köket på samiskt vis. Andra dagar av­bokas maten från centralköket till förmån för renkött eller blodkorv som också lagas på plats.

 

Bland de många samiska föremål och dräktdetaljer som skänker en tydlig samisk prägel till våning 1 finns också en rana med samma mönster som fanns på nomadskolornas filtar. Framför den brukar flera av de boende sitta i tyst begrundan.

– De tycker inte illa om den. Men man undrar ju ibland vad den framkallar för slags minnen, säger Anne Kotavuopio-Jatko.

När vi frågar Ingeranna Kuhmunen om ranan byter hon språk.

– Man måste tala svenska. Det är viktigt, förmanar hon.

Assimileringskampanjerna drabbade såväl samer som tornedalingar och finnar. Det kan vara svårt för personalen på Gläntan att veta hur den tidens förtryck har betydelse för varje individs mående, skadorna sitter så oerhört djupt och alla reagerar olika. Men personalen har sin egen släkthistoria och erfarenheten är på så sätt gemensam.

Dessutom finns tid. I köket finns språkpraktikanter från Etiopien och Eritrea som avlastar så att ordinarie personal kan ta väl hand om brukarna. Många av aktiviteterna på Gläntan är förknippade med kultur, men Anne Kotavuopio-Jatko är arbetsterapeut i grunden och strävar efter att öppna organisationen för alla slags aktiviteter som stärker de boendes förmågor.

– Vi har 32 boende och 31 personal. Min strategi är att ha gott om händer, det är bara på det viset som vi kan finna tid. Dels ordnar vi kollektiva aktiviteter – de som klarar det kan få pimpelfiska eller följa med ut till renskiljningen när den är. Och dels frågar vi efter intressen. Genomförandeplanen är viktig för oss, men det räcker ju inte att skriva den. Vi måste också ta oss tid att förverkliga.

 

På den finska våningen passerar vi en snickeriverkstad. Det är Annes tidigare rum. Hon har skaffat dit verktyg så att ”vaktmästaren” ska få utlopp för sin arbets­lust. Egentligen heter han Kimmo Koponen och är en av brukarna, men han var tidigare just vaktmästare på rymdbasen Esrange i Kiruna. På Gläntan fortsätter han sitt värv, trädgårdsmöblerna har blivit som nya och bastun har fått nya handtag och räcken så att fler ska våga sig dit.

– Det går inte lika fort som förr, men arbeta måste jag. Jag var rädd att jag skulle bli tvungen att sitta där som ett kolli när jag kom hit. Men så har det inte blivit, konstaterar han.

Samisk omsorg en bristvara

19 svenska kommuner ingår i förvaltningsrådet för samiska. I dessa kommuner har samer bland annat rätt till äldreomsorg helt eller delvis på samiska. Men när Rádio Sápmi, sameradion, 2015 granskade hur det såg ut, visade det sig att bara en handfull förvaltningar, 6 av 19, erbjöd äldreomsorg på samiska. Gläntan i Kiruna var då och är fortfarande det enda äldreboende som där både personal och äldre talar tre minoritetsspråk: Samiska, meänkieli och finska.

Socialstyrelsen anser att svårigheterna med att erbjuda äldreomsorg på minioritetsspråk bland annat är:

  • Brist på personal med rätt språk- och kulturkompetens
  • Långa avstånd och/litet befolkningsunderlag
  • Dålig kunskap om vilka rättigheter lagen ger minoriteter, hos såväl folkvalda som personal
  • Ingen dialog mellan kommunerna om vad de kan lära av varandra genom att utbyta kunskap
  • För lite informationsmaterial på minoritesspråk till äldre och deras anhöriga.

 

Marika Sivertsson

Marika Sivertsson

Frilansjournalist.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant