I tider med krav på fysisk distans får det bli telefonintervjuer och jag mejlar Marie Åsberg och frågar om en lämplig tid. Hon svarar snabbt och tillägger i mejlet: ”Ring många signaler, ibland ligger telefonen i ett annat rum och då hör jag den inte. Är i husarrest på grund av corona.” Men när jag ringer på avtalad tid svarar hon efter bara några signaler och låter som hon gärna vill prata.

– Den här isoleringen är verkligen enormt påfrestande. Jag räknar dagarna som en fånge på en skämtteckning som ritar ett streck på väggen för varje dag.

Marie Åsberg är professor emerita i psykiatri och en av pionjärerna inom forskningen kring stress och utmattningssyndrom. Hon fyllde 82 år i januari och lever isolerad i sin lägenhet i Stockholm, där hon vårdar sin man som har en demenssjukdom och är sängbunden. Hemtjänsten kommer fem gånger per dag.

– Hittills har vi klarat oss undan smittan, min man och jag. Men jag är orolig varje gång hemtjänsten kommer.

– Jag skulle inte drömma om att bryta karantänen men hela mitt jag prote­sterar mot att leva på det här viset! Jag jobbar med forskning och utbildning och går i normala fall till min arbetsplats varje dag. Den fungerar som en ventil för mig så att jag kan komma hem till min man senare på dagen och vara snäll och trevlig.

"Den här isoleringen är verkligen enormt påfrestande. Jag räknar dagarna som en fånge på en skämtteckning som ritar ett
streck på väggen för varje dag."

Även Marie Åsberg drömmer ibland om att få vara ledig och bara gå hemma, men när det blir en påtvingad verklighet är det inte ett dugg kul.
– Det värsta är känslan av att inte kunna bestämma själv.

Under ett långt yrkesliv som forskare och utbildare har Marie Åsberg bland annat arbetat med att förebygga depression bland äldre. Det är ett stort problem att depressioner ökar i samband med pensioneringen. I år lever 100 000-tals äldre i en social isolering som ingen vet när den ska ta slut och för många människor innebär det en ökad psykisk belastning.

– När det här coronaeländet är över så kommer vi säkert att se att det har medfört en ökning av lätta depressioner bland äldre.

För att bena upp på vilka sätt äldre människor påverkas av social isolering tar hon hjälp av en modell som är hämtad från en av hennes kollegor, psykia­triprofessorn Wolfgang Rutz. Enligt den vilar människors livskvalitet på fyra pelare: Meningsfullhet, autonomi, samhörighet och värdighet. Det gäller för människor i allmänhet men äldre i synnerhet. För många äldre handlar meningsfullhet i livet om att ge vidare. Man vill ta hand om, hjälpa och lämna över till nästa och nästnästa generation.

– Jag har inga barnbarn, men ser på mina kompisar hur enormt viktiga barnbarnen är för dem. För mig är det jobbet som ger mening. För andra är det meningsfullt att gå på museum, gå på fotboll eller äta gott på restaurang.

Men coronapandemin sätter stopp för allt det här. Att vara gammal och plötsligt behöva avstå från det som ger mening i livet på obestämd framtid kan kännas mycket tungt.

Autonomi är friheten att själv styra sitt liv och sin vardag. Ju mer hjälpbehövande en äldre blir, desto mer riskerar man att uppleva en successivt avtagande autonomi. Att det lätt utlöser depressioner är väl känt. När covid-19 lurar utanför ytterdörren och det enda rimliga är att stanna hemma upplevs det som en stark begränsning av autonomin.

– Jag styr inte själv. Det är någon annan, i det här fallet ett virus! Det är något man inte kan se eller förhandla med.

Den tredje pelaren är samhörighet, att betyda något för andra människor. Det är en bristvara för många äldre och det blir naturligtvis ännu värre genom att vara isolerad under lång tid.

– Det finns människor som tycker det är rätt skönt att få vara för sig själv och tänka sina egna tankar. Men vi är i grunden sociala djur och för de flesta är det plågsamt att inte få vara tillsammans med dem vi tycker om och älskar, säger Marie Åsberg.

Även den fjärde pelaren, värdighet, är svår att behålla i slutet av livet. Den som behöver mer omvårdnad riskerar att förvandlas från en person till en vårdtagare. Man blir objektifierad.

Risken att förlora sin värdighet ökar inte nödvändigtvis som en följd av isolering. Men att tvingas be om hjälp med saker som man under normala omständigheter klarar av själv, kan det uppstå situationer som känns kränkande. Marie Åsberg berättar att hon inte har några problem med att få hem mat, det beställer hon på nätet. Men att få hjälp med att till exempel hämta ut mediciner på apoteket är betydligt svårare.

– Om man är van att sköta sig själv så blir det plötsligt väldigt konstigt att behöva övertala en biståndshandläggare om att man behöver hjälp med apoteksärenden en eller två gånger i månaden.

Sammantaget skapar det här mycket stress för många äldre. Svårast är det kanske för personer med demenssjukdomar som inte förstår varför ingen kommer och hälsar på. Allt detta ska hanteras av en yrkesgrupp som utöver sin vardagsstress är utsatt för hård press under pandemin.

Intervjun avbryts av att hemtjänsten kommer, Marie Åsberg ursäktar sig och försvinner bort en stund.

– Nu är jag tillbaka. Ja, med den rådande samhällsdebatten kan det inte vara lätt att vara chef inom äldreomsorgen. Deras verksamhet utpekas som det stora misslyckandet i coronakrisen och då är det lätt att känna sig anklagad. Men det är ju inte svårt att förstå varför det har blivit så här, många äldreomsorgschefer har inte haft resurser för att klara situationen.

Vilka andra stressfaktorer har tillkommit?
– En uppenbar faktor är oron för den egna hälsan. Många är mycket oroliga, det är därför diskussionen om skyddsutrustning har blivit så laddad. Människor hanterar sådan oro på olika sätt. En del blir ospontana och fyrkantiga, vilket kan spilla över på vårdtagarna. Andra slår det bara ifrån sig.

Att ta hand om sjuka som lider är psykiskt påfrestande och om de blir fler ökar naturligtvis pressen på personalen. Äldre som är oroliga för att smittas, eller inte förstår att de måste hålla avstånd, gör också arbetet svårare. Om många i den ordinarie personalen dessutom är hemma för att de känner symtom kan det skapa en känsla av att ”vi kanske inte klarar det här i längden”, vilket är enormt stressande i sig.

Vad innebär det för cheferna?
– Det är jätteviktigt att stötta sin personal i allt detta, men samtidigt väldigt tufft. Jag tror tyvärr att vi kommer att få se mer problem med stress, utmattning och kanske depressioner efter det här. Det gäller både chefer och personal.

– Som chef kan man ta det på olika sätt. Det är ju många medelålders kvinnor som jobbar inom vård och omsorg och de har ofta en tendens att lägga allt på sig själva. En del säger ”jag kan inte göra mer än så här med de resurser jag har” men det vanliga är att de tar på sig allt och ser det som ett personligt ansvar, och det tär på psyket, säger Marie Åsberg.

Hur hanterar man all den här stressen på bästa sätt?
– Två saker är viktiga. Det ena är känslan av meningsfullhet, en stark drivkraft för många som arbetar inom vård och omsorg och den är viktigare nu än någonsin. Titta på dem som jobbar på IVA, de orkar väldigt mycket för att de kan lägga byråkratin åt sidan och koncentrera sig på det de är utbildade för.

– Det andra är känslan av att man inte är ensam, vi är en grupp och vi gör det tillsammans. Att ta sig tid att sitta ner och tala med andra som är i samma situation är väldigt bra för den psykiska hälsan.

Mellanchefer inom vård och omsorg är några av de mest stressade grupper som finns. De har både problemet själva och ansvaret för att ta hand om det bland sin personal, säger Marie Åsberg.

Prev

Next