Det är numera vetenskapligt bevisat att taktil beröring främjar psyket och därmed hälsan. Jag läste artikeln före coronans påtvingade och långa isolering, då jag själv kunde känna hur starkt jag saknade barnbarnens kroppar nära min hud och hur gärna mina händer ville ta på deras armar, huvud eller rygg. Jag ville vara närmare än vad jag fick.

När vi blir hudberörda så sätter vårt må-bra-hormon igång, oxytocinet. Det kallas för ett lyckohormon och är bevisat ångestdämpande. De flesta av oss har väl känt hur skönt det kan vara när någon smeker ens hand eller arm. Som extra bonus kan hormonet också stimulera till nybildning av skelettet. Nu talar jag inte om sexuell beröring, utan vanligt trevligt klappande vänner, barn, barnbarn emellan.  Biffdjur stimuleras effektivt i en maskin med mjuka borstar. Det har jag sett på Gotland, köttet blir mört och fint, men vad jag vet har ingen ännu uppfunnit en massagemaskin för människan.

Vi glömmer ofta det som kallas för de mjuka värdena i livet. Närhet, högläsning, beröring drunknar i tuffa realiteter som konkurser, miljöförstöring, handelskrig och smittspridning av livsfarlig sjukdom. Vem vågar då komma och tjata om mjuka värden när världen står inför så många problem!

Men människan lever inte av bröd allena. Det blev en fullkomlig köpexplosion av kattungar och valpar under coronakrisen kunde jag se via sociala medier. Vi ville ha närhet, vi ville ha någon att bry oss om. Handlingskraftigt och kärt, och jag hoppas att de små djuren är lika attraktiva när de vuxit upp och blivit mer krävande och ska ut och bajsa oavsett väder.

När jag som barn flyttade från nunnorna till förorten för att förenas med mamma och min styvfar, så blev en katt en del av min räddning. Min mamma var oerhört fysisk och mitt oxytocin fick hon fart på, men min lessenhet fick katten Rosita ta hand om. Det var i hennes päls tårarna landade. Jag ville inte belasta min mamma med hur mycket jag avskydde och hur svårt jag hade för min styvfar.

Min kärlek till katter har varat i hela mitt liv. En katt som ligger i ens knä och spinner är en riktig oxcytocinbomb. En annan upptäckt som jag och många har gjort är blommors positiva inverkan. Inte så att jag gnuggar mig mot växterna, som i skogsbad, utan här handlar det om ögats fröjd. Jag har läst om trädgårds- och odlingsstrenden och själv har jag aldrig besökt Anettes lilla handelsträdgård på Gålö, som ligger närmast min Dalarökarantän, så ofta som i år. Vi är numera så många som har fått ett ökat blomsterbehov att Anette skaffat kölappar. Där står vi tålmodigt och väntar bland illblå lavendel, gula terosor och klättrande chockrosa clematis. En ljuvlig känsla av lycka breder ut sig.

Ett annat mjukt värde som gjort comeback är telefonrösten. Plötsligt hör jag väninnans stämma i telefon, hon som tidigare bara sms:at för att det gått fortare. Men när vi inte kunde ha fysisk närhet uppgraderades rösten. Så nu umgås vi i luren igen, som vi gjorde innan smartphonen kom med allt fiffigt opersonligt tidsbesparande.

Krisens positiva effekter blev att mjuka värden blivit synliga och uppskattade: en röst att lyssna på, en blommas doft, en katt att klappa på och värmen i handens mjuka beröring. Vi har lärt oss att också själen behöver pimpas.  Måtte vi komma ihåg det när de effektiva hjulen rullar igen och vi åter börjar springa.