Att sörja döden: nio sätt att tackla det oundvikliga

Till livets slut hör standardfrågan: Är du rädd för att dö? Men varför fråga om rädsla eller oro, när det främst handlar om sorg? Vi sörjer att vi måste lämna livet, lämna den värld och de personer vi känner och älskar.

Frågan om rädsla och oro är dock relevant inför själva döendet: Kommer jag att känna smärta? Kan jag meddela mig med mina närmaste och ge besked kring min omvårdnad? Till det kommer ofta oron för hur det ska gå för ens nära och kära.

Vad kan då ge tröst, en acceptans eller kanske en känsla av försoning inför det brutala faktum att vi ska dö? Vi ställer oss alla den frågan, och den intensifieras vid besked om en obotlig sjukdom eller när åldern gör att den återstående livstiden är högst begränsad. Jag vill ge exempel på några klassiska resonemang kring tröst inför och ett accepterande av den egna döden.

1. Religionen

För de flesta människor är döden inte ett definitivt slut utan är en övergång till en annan tillvaro. Inom hinduismen och buddhismen återföds själen i en annan livsform, i ett fortsatt kretslopp genom historien. För judendomen, kristendomen och islam har däremot varje enskild person en ny existens att vänta.

Men religionen rymmer också föreställningar om ett evigt straff av lidande. Helvetestanken har haft och har fortfarande en etablerad ställning inom islam och i många former av kristendom.

2. En man som heter Ove

Till religiösa föreställningar hör ofta tanken på att döden innebär en återförening med människor man umgicks med under livet. Den tanken tycks ha en stark ställning även hos personer som inte är religiösa. I succéfilmen En man som heter Ove har huvudpersonen Ove inget till övers för sitt eget liv och han återkommer till hustruns grav för att be om ursäkt för att han ännu inte genomfört det självmord som ska återförena dem.

Men jag har träffat personer som tror på en återförening, men med blandade känslor: ”Det var ganska jobbigt att leva med henne/honom, det räcker mer än väl med den tid vi hade.”

3. Religiös tro är sällan nog

Hållningen inför den egna döden varierar mycket hos religiöst troende. Mitt intryck är att hoppet om en ny befriad tillvaro vanligtvis bara är ett av flera teman. Det nya är ändå något okänt, medan livet är välkänt och älskat. Frågan om tröst blir sällan besvarad enbart med vad som väntar efter den egna döden. Vad finns det då för tankar som kan ge tröst eller acceptans, oberoende av religiös tro eller av hoppet om en återförening med ens älskade?

4. Succession & minne

Ett klassiskt tema är att man lever vidare genom sina barn. Det är en slags successionstanke, ett bidrag till mänsklighetens fortbestånd. Det ger en närvaro i den fortsatta historien, där ”släkten följa släktens gång”, som det heter i den vanliga begravningspsalmen Härlig är jorden.

Ett närliggande tema är minnestanken, att finnas kvar i ett ”ljust och tacksamt minne” hos dem man levt med och berört genom sin kärlek och sitt sätt att leva.

5. Prestationsbaserad tröst

Ytterligare ett tema av lättnad och acceptans kan betecknas som prestationstanken. Det handlar om prestationer under livstiden, av värde för andra. Till exempel att ha byggt hus, planterat träd eller skrivit böcker och annat skapande. För de flesta handlar nog prestationstanken om vilka tillgångar som finns kvar för de efterlevande. Det är inte ovanligt att nära döden begära utdrag från banken, där det står svart på vitt vilken prestation, mätt i pengar, som finns kvar.

6. Tacksamhet

Teman som handlar om barn som lever vidare, att vara ihågkommen eller prestationer som består har en framåtsyftande karaktär. Man har satt spår som finns kvar efter livet. Ett helt annat tema är en tillbakablickande tacksamhet. Det handlar om hur det egna livet har levts. Att man ”varit närvarande” och tagit vara på de dagar och år man haft.

Detta tacksamhetstema är naturligtvis inte tillgängligt för alla. Man kan ha drabbats av svårigheter eller gjort livsval som man ångrar. Tillbakablicken på livet kan innehålla sorg eller bitterhet snarare än tacksamhet.

7. Perspektivförskjutning

Det finns också klassiska teman som innebär en perspektivförskjutning från nuet eller från det egna jaget. En välkänd variant lanserade av den grekiske filosofen Epikuros (341-270 f Kr). Epikuros menade att döden – i betydelsen att inte existera – inte kan vara något dåligt eftersom det är det normala tillståndet. Vi fanns inte före vår födelse, utan att lida av det. När vi dör återgår vi till detta normalläge av icke-existens. Och medan vi lever är vi ju per definition inte döda, så vad är problemet: ”Där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden.” Men Epikuros resonemang ger knappast någon betydande tröst. När vi lever kan vi ju ändå sörja att detta liv ska ta slut.

En annan perspektivförskjutning har aktualiserats av den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö. Förenklat beskrivet menar Tännsjö att det vore ohållbart om vi skulle leva vidare. Jorden skulle bli överbefolkad. Vi måste dö för att ge plats åt nya generationer, nya människor – och vi bör inse detta med fattning. Tännsjös resonemang är poängfullt, men knappast så lätt att ta till sig.

8. Acceptans och bejakelse

För många äldre personer nära döden, klingar själva frågan om tröst och lättnad av. De dagar man lever är mödosamma, med trötthet, förvirring, kronisk smärta, svårigheter av gå och att äta, dålig syn och dålig hörsel, tristess – livet smakar inte längre.

Känslan kan också vara att man inte bara tänker på döden i en slags trött acceptans utan att man vill dö. Man är mätt på livet: ”Det räcker nu.” Döden är då inte ett hot att sörja, det är något att direkt bejaka. Döden blir en befriare.

9. Ett nyansrikt språk

Jag tror det är en poäng att ha ett nyansrikt språk i dessa frågor och helst undvika den vanliga formuleringen om rädsla. Om problemet är rädsla gäller det främst att känna trygghet inför döden. Men om vi i stället talar om sorg inför döden handlar frågan inte främst om trygghet utan om sådant som tröst, lättnad, hopp, försonad acceptans eller trött acceptans. Till det kommer då en inte ovanlig hållning som innebär av direkt bejakelse av och längtan efter att få dö.

Erik Blennberger

Erik Blennberger

Professor, teologie dr, forskningsledare vid Ersta Sköndal högskola samt ledamot i Socialstyrelsens etiska råd. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant