Socialstyrelsen dömde för tre år sedan ut äldreomsorgens beredskap att bemöta hbtq-personer: behovet av kunskap visade sig vara skriande. Men i Gävle kommun var ledningen för biståndsenheterna redan igång med att i samarbete med Uppsala universitet söka finansiering för ett pilotprojekt för biståndshandläggare.

Projektet hbt-personers behov i åldrandet – och äldreomsorgens behov av hbt-perspektiv har pågått under 2014 och 2015, och är nu avslutat. Under nio träffar med biståndshandläggarna varvades föreläsningar och workshops om kön- och sexualitetsnormer och om äldre lhbtq-personers livsvillkor. I olika övningar granskade deltagarna hur normer påverkar yrkespraktiken. De analyserade sina egna utredningstexter och agerade i rollspel om hembesök, bland annat.

Den manual som skapats bygger på erfarenheter gjorda i projektet och kan ses som en checklista för ett mer lhbtq-medvetet bemötande. Där finns en kunskapsdel och en del med övningar. I övningarna erbjuds möjlighet att ”lära av och lära om”, att bli medveten om hur makt och normer skapas i samhället och att låta sig utmanas till förändring. Manualen kan också användas för att gå igenom text och bilder på en webbsida, i broschyrer och utredningar.

Biträdande omvårdnadschefen Lena Isokivelä har varit med från början, men omorganisering och chefsbyten under projektåret störde enhetens arbete. I efterhand tycks det ändå positivt att projektet fick dra ut lite på tiden eftersom insikterna fick sjunka in ordentligt.

– Men biståndshandläggare prioriterar alltid sitt arbete. Ett obligatorium är nog nödvändigt och det sänder också en stark signal om att ledningen anser att utbildningen är viktig, säger Lena Isokivelä.

Hon har tre viktiga erfarenheter att skicka med till den som vill genomföra utbildning på den egna arbetsplatsen. Den första är alltså att medverkan bör vara obligatorisk. Det sänder signaler om att den är prioriterad. Den bör också bygga något mer på självstudier, och det går att öka effektiviteten med webbinslag.

Lena Isokivelä påpekar att en enda yrkes­grupp inte kan åstadkomma långsiktig förändring. Den stora frågan just nu är hur de nya insikterna ska integreras i kommunens värdegrundsarbete.

"Ledningen behöver finnas med på tåget, annars går det inte."

– Ledningen behöver finnas med på tåget, annars går det inte. Och hur handleder vi omvårdnadspersonal? När Lasse vill ta på strumpbyxor på morgonen. Handläggaren klarar det, men hur handleder vi omvårdnadspersonalen? Det här är vårt nästa steg.

Under tiden pågår förändring i praktiken. Normer har blivit ett beständigt hett ämne för diskussion på arbetsplatsen.

– Vi är ju socionomer. Det är roligt för oss att få använda ny kunskap och nya begrepp. Och att få tänka till: vad har de här personerna varit med om? Vilka sammanhang har de vuxit upp med, hur har de formats av dem? I dag är det ingen stor sak, men för 50 år sedan hade lhbtq-personer det mycket svårt, säger deltagaren Sandra Hedbom.

Kollegan Linda Sandblom instämmer. För henne var det en stark upplevelse att få insikt om den egna rollen som myndighetsperson i relation till äldre som ofta har erfarenheter av kränkande bemötande.

– Många äldre kommer inte ut. Jag förstod inte före utbildningen att jag redan hade träffat samkönade par. Sedan förstod jag att jag inte hade förstått. Jag tror att det är den största förändringen hos mig och jag hoppas att det gör att äldre nu känner sig tryggare när jag kommer hem till dem.

Särskilt när äldre vill få behålla sina hemligheter kan det vara viktigt att visa att de inte kommer att dömas eller mötas illa av någon i omsorgen, konstaterar Sandra Hedbom.

– Det är hela tanken. Vi ska ju inte dra ut folk ur garderoben. Men i stället för att ställa frågor som är könsbestämda kan vi fråga om det finns en partner, till exempel. Språket gör väldigt stor skillnad. Att fråga efter en maka eller make stänger dörren direkt.