Personalen får allt oftare möta grubblerier om döden

Vården av svårt sjuka äldre och döende har successivt flyttat ut från sjukhus och sker idag på särskilda boenden eller hemma.  Därför är det omsorgspersonalen som oftast möter och hanterar både den döendes och de anhörigas oro och frågor. Det ökar chefens ansvar för att förbereda medarbetarna och ge förutsättningar för god vård i livets slutskede.

– Om någon av våra boende känner oro för morgondagen, så ska man inte svara ”du känner dig kanske bättre i morgon”. Det blir som att kasta tillbaka oron, istället för att fråga ”Vad tänker du då?”. Vi ska aldrig vara rädda för att ta upp frågan om döden, säger Sylvia Kivi, verksamhetschef på Löjtnantsgården i Stockholm, där man medvetet arbetat med att detta är de äldres sista boende i livet och att de förmodligen kommer att dö där.

Sedan Ädelreformen 1992 har en stor del av döendet flyttat ut från sjukhusen till de särskilda boendena och de egna hemmen. Möjligheten till avancerad medicinsk vård i hemmen har ökat och det är också ett önskemål hos de flesta att få dö hemma. Det betyder att de allra flesta, ungefär 75 procent, dör hemma eller på särskilt boende. De flesta som dör är av naturliga skäl gamla, ungefär hälften är över 80 år och 30 procent mellan 65 och 79 år.

”Detta är utan tvekan ett ansvar för enhetschef och ansvarig sjuksköterska. Det är de som ska ansvara för att det finns kunskap om ett palliativt förhållningssätt och skapa en atmosfär för detta.”

Döendet hos en äldre människa kan ha ett annat förlopp än hos till exempel en cancersjuk, där det finns en brytpunkt som visar att döden närmar sig. Hos den äldre kan döendet vara ett utdraget och långt förlopp, som pendlar fram och tillbaka. Det blir därför svårare att se när det är dags att sätta in palliativ vård.

– De äldres ofta mer långdragna döenden med sina upp- och nedgångar gör det belastande för personal och närstående, säger Birgit Rasmussen, professor i palliativ omvårdnad på Palliativt Utvecklingscenter i Lund.

Personalen behöver ha kunskap om palliativ vård, kunna spåra upp orsaker till försämringar hos den döende, förstå om det beror på förstoppning, smärta eller något annat? Att känna eller ha kunskap om den döende är alltid viktigt, men än viktigare om personen lider av en demenssjukdom. Är personen demenssjuk räcker inte frågan ”vad är viktigt för dig nu”, utan då måste kunskap ha inhämtats innan den palliativa fasen. Forskningen visar också att de äldre vill få frågor kring döden, till exempel ”Hur tänker du omkring döden och livets slut?” Men om man som vårdpersonal själv är ung eller befinner sig mitt i livet, kanske har en dagistid att passa eller annat vardagsbestyr som pockar på, hur ska man då hämta tid, mod och kraft att stanna upp och förhålla sig till den döendes oro och ångest?

– De äldre får sällan frågor om döden och livets slut, för personalen vågar inte. De är rädda för att såra, göra ont, göra fel. När den äldre säger ”Jag kommer att dö snart, kanske man svarar: ”Nej”, i stället för att ta tillvara öppningen i en sådan fråga. Vi behöver lyssna för att förstå vad den döende behöver, säger Birgit Rasmussen.

Hon hävdar att det inte är tiden som är bristvaran, utan bristen på utbildning och träning, men att det också saknas ett erkännande av att det är svårt att stå för en persons existentiella behov vid livets slut.

Forskningen visar att det är stora skillnader i palliativ vård mellan särskilda boenden. En del är enastående, andra har ingen strategi, enligt Birgit Rasmussen. Det finns ofta en kultur av görande och aktivering, samtidigt som de boende är gamla, mycket sjuka och i behov av vård, omsorg och samtal. Det skapar osäkerhet och dåligt samvete hos personalen, säger Ingela Beck, också verksam vid Palliativt Utvecklingscentrum i Lund. Flera studier visar också på personalens behov av mer hjälp med relationer till de döende.

– Detta är utan tvekan ett ansvar för enhetschef och ansvarig sjuksköterska. Det är de som ska ansvara för att det finns kunskap om ett palliativt förhållningssätt och skapa en

Sylvia Kivi
Sylvia Kivi.

atmosfär för detta. De ska finnas tillgängliga och understödja och bekräfta personalen i det palliativa arbetet, anser både Birgit Rasmussen och Ingela Beck.

Tillbaka till Löjtnantsgården, där det sedan länge funnits en atmosfär där det är naturligt att tala om döden och döendet. Där finns en kunskap om att döendet kan vara en lång

process i flera faser och att den döende ändrar sin uppfattning om vad som är viktigt beroende på hur nära döden han eller hon befinner sig.  I masteruppsatsen ”Att råda över sin tillvaro inför livets slut” fann Sylvia Kivi att de hon intervjuade i den första fasen betonade behovet av att få uppleva människovärde och känna meningsfullhet. I den andra fasen var det viktigt att försonas med döden och få ett värdigt slut. Också den mycket sjuke betonade betydelsen av självbestämmande och inflytande över sin vardag.

På Löjtnantsgården talar personalen sinsemellan mycket om döden och döendet och stöttar varandra när det är svårt. En erfarenhet är att ju bättre de känner den döende och de anhöriga desto lättare är det. Immanuelskyrkan som driver Löjtnantsgården har också genom sina diakoner gett utbildningar i att möta de existentiella frågorna.  Det finns också ritualer som ger både personal och anställda tröst. När någon dött ordnas alltid en andakt eller minnesstund inne hos den döde.

– Vi sitter alltid tillsammans med den döende, ofta tillsammans med anhöriga. Vi pratar mycket med varandra och kan också begära handledning. Andakten när någon dött är viktig och ett sätt att ta adjö av den döde och minnas människans värde, säger Sidika Pollat, enhetschef för en av demensavdelningarna på Löjtnantsgården.

Fakta

Nationell vårdplan för palliativ vård, NVP, är den första nationella vårdplanen i Sverige och har arbetats fram på Palliativt Utvecklingscentrum i Lund. Den vill sätta patienten i centrum och värna för personcentrerad vård under livets sista tid, oberoende av diagnos och ålder.

Några råd vid införande av NVP

● Att personalen är involverad
● Att ledaren ger stöd.
● Att samtala om döden är svårt, man är ofta rädd för att säga fel. Därför är det viktigt med utbildning och träning.

Läs mer om de olika delarna i NVP: http://palliativtutvecklingscentrum.se/vardpersonal/nationell-vardplan-…

Gunhild Wallin

Gunhild Wallin

Socionom och journalist samt verksam vid Ersta Sköndal högskola.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant