Min exman och jag ses ibland på Dalarö. Vi har båda hus där. Det är ingen hemlighet att han fått pannlobsdemens som förvandlat honom. Till en gladare, sjungande, kärleksfull person, men som inte alltid hittar hem och inte heller klarar sig själv. Jag som tidigare befann mig i frysen är numera upptinad och han ser på mig med vänliga ögon, sin fästmö överöser han med kärleksbetygelser.

Så det kan bli. Han, som gjorde så stora viktiga förändringar under sitt yrkesliv, drevs av vrede över livets många orättvisor. Sådant humör kan förflytta berg, men leder sällan till ett harmoniskt liv. Exmaken är i dag 75 år och faktiskt glad, ja nästan lycklig i sin värld.

Genom honom har jag fått en ny syn på demens, mer nyanserad än den gängse bilden av en svårskött, ofta argsint person. Demens kallas också för de anhörigas sjukdom och berättelserna är många om svårigheterna när en nära person insjuknar. Och jag förstår att exmaken med sitt glada humör är mer ovanlig än vanlig.

Skälet till att jag berättar detta är att jag ofta möter en verklighet som överraskar mig. Eller snarare är det så att verkligheten har så många fler dimensioner än dem som ryms i en artikel eller i ett tv-reportage. Med åren har jag kommit fram till att vi i vår komplexa värld behöver just fler dimensioner för att förstå och fatta rätt beslut. Det man får först när man kommer nära. Då vidgas bilden och komplexiteten blir synlig.

Men i dag vet alla bäst. Självklarheter, som människor gör sig till tolk av, haglar.  Så många som vet, så många som inte har hela bilden. Men tvärsäkerheten i hur problemen ska lösas, det har de. Det räcker med att lyssna på Sveriges Radios debattprogram Ring P1, eller kolla sociala medier och se hur alla vet hur problem ska hanteras, oavsett om det handlar om migration, penningpolitik, skjutgalningar eller äldrevård. Varifrån kommer deras kunskap, undrar jag. Förr var det ett begränsat antal kanaler som förklarade ordningen i landet Sverige. I dag är det hur många som helst.

Medborgare som förut var jägare och samlare är nu sändare. Överallt finns möjligheten att tycka till och sända ut sin privata åsikt. Problemet för mig är att alla dessa självpåtagna sändare påverkar den demokratiska processen. Problematiskt eftersom kvinnan och mannen på gatan sällan har hela bilden utan allt oftare bildar sig en uppfattning utifrån sociala medier.

Och klickdemokratin är allt annat än demokratisk. Tvärtom. Tyckarna är många, krävande och högljudda. Därför kan de påverka samhällsdebatten med en annan kraft än före digitaliseringen. Dessa röster, som ofta säger sig representera vanligt folk, hörs överallt. De trycker på, tvingar fram uttalanden eller beslut som ofta blir populistiska för att politiker vill bli populära.

Vad gör politikerna då? Jo, täpper till munnen på dem som är flest och mest högljudda. Det är det som är klickdemokrati, där de mest klickade vinner. Frågan är var äldrefrågorna hamnar på denna topplista. Måste man bli högljudd, demonstrera utanför riksdagshuset eller skapa Facebook-grupper för att inte bli omkörd och bortprioriterad i debatten? Sådant oroar mig.

Med åren har jag blivit ödmjukare, i bästa fall visare, och garanterat mer kunnig. Men det gillas inte i klickdemokratin. Experter med evidensbaserade kunskaper ligger just nu lite risigt till. I dag gäller sändarnas sanning under förutsättning att de är tillräckligt många och tillräckligt högljudda. Om de har hela bilden? Tveksamt.