Elcykeln står beredd utanför den ståtliga gula trävillan på Stenbergsvägen i Kalmar. När någon av äldreomsorgens verksamheter har svårt att hantera en person med demenssjukdom, psykisk ohälsa – eller både och – hör de av sig till specialistteamet för att få hjälp att stötta personen.

– Vi rycker ut som extra ögon och händer. Vi har alla jobbat länge inom äldreomsorgen och har samlat på oss mycket kunskap. Erfarenhet inger förtroende, säger Marie Nilsson, en av de fyra specialistundersköterskorna i teamet.

Hon och hennes kollegor rekryterades för ett år sedan men hann bara jobba ett halvår innan coronapandemin tvingade fram en omfördelning av personalstyrkan.  Sedan den första september är de igång igen.

– Nu behövs vi ännu mer. Många äldre har lidit svårt av isoleringen, säger Christina Overå, verksamhetschef och den som tog initiativ till specialistteamet.

Under våren och sommaren har medarbetare istället varit knutna till ett evakueringsboende som Christina Overå fick i uppdrag att sätta upp med kort varsel. Redan i april stod det färdigt och sammanlagt har knappt ett fyrtiotal omsorgstagare på boenden och i hemtjänsten vistats där sedan de smittats av coronaviruset.

– När specialistteamet försvann märktes det direkt. Jag var tvungen sätta in extra resurser för att möta oron bland de äldre på olika enheter.

Förlusten går även att mäta i pengar. Innan specialistteamet bildades satte omsorgsförvaltningen in extrapersonal till en merkostnad på cirka fem miljoner kronor per år. Efter ett halvår med teamet blev summan noll.

– Genom att ge kunskap, finnas på plats och utbilda kollegor försvann behovet av extrapersonal. Så även ekonomiskt gör vi skillnad, säger Christina Overå.

Två sjuksköterskor ingår också i gruppen. Susanne Perseius är inriktad mot psykiatri och har i teamet även titeln kurator, medan Carin Gustavsson är demenssjuksköterska. När specialistteamet anlitas brukar någon av dem följa med en av specialistundersköterskorna till ett inledande möte. Ofta behövs flera möten och en period när teamet vistas på den arbetsplats som behöver hjälp och gör observationer på nära håll.

– Då kan vi se vad det är som leder fram till de situationer som personalen har svårt att hantera. Jag lockades av möjligheten att jobba i lag, handleda och påverka synen på dem som har en demenssjukdom. Ibland är alla professioner som träffar brukaren med under handledningen, till exempel även arbetsterapeut och sjukgymnast, säger Carin Gustavsson.

När vi träffar teamet i mitten av augusti är det första gången hela gänget samlas sedan de splittrades när pandemin bröt ut. I skuggan av de höga träden på gräsmattan framför Gula villan får de själva tillfälle till den reflektion de annars hjälper personalen vid andra enheter att komma igång med.

– Jag som kommer från psykiatrin är van att sitta ner och samtala om det egna arbetet. När jag började besöka personalgrupper i äldreomsorgen var det överväldigande att se hur mycket det betydde för medarbetarna att få sitta ner tillsammans, även om det bara var för en liten stund, säger Susanne Perseius.

Marie Nilsson instämmer.

– När man reflekterar över sitt eget arbete kommer det fram mycket intressanta tankar. Känner man att någon lyssnar på ens bekymmer och tänker göra något åt dem har man kommit långt, säger hon.

– Vårt jobb handlar ofta om att plocka fram och stärka den kunskap som redan finns hos personalen, säger Josefin ben Larbi Hellvin, även hon specialistundersköterska.

Egentligen heter det gula huset Dahmska villan efter rektor Oscar Dahm, som tillsammans med sin hustru Laura köpte det i mitten av 1800-talet och senare testamenterade det till Kalmar stad. Efter Oscars och hans hustrus önskemål upprättade staden ett ålderdomshem för kvinnor i villan. Verksamheten pågick fram till 1980.

"Många har psykisk ohälsa utan demens. Våra försök att få till mer samverkan handlar både om primärvården och psykiatrin."

Sedan dess har samhällets vård av äldre utvecklats på en rad områden. Specialistteamet i Kalmar har tagit tag i en av de delar som fortfarande är eftersatt — den psykiska ohälsan bland äldre med demenssjukdom. När psykiatrin inte klarar att möta behoven blir det även en fråga för den kommunala äldreomsorgen.

– Det är viktigt att inte låta lidandet gå för långt. Har man väl börjat ge en äldre person psykofarmaka blir det ofta det som erbjuds även i fortsättningen. Terapeutiska samtal skulle kunna vara till stor hjälp, men erbjuds sällan till äldre personer och särskilt inte dem med demenssjukdom, säger Susanne Perseius.

Hon betonar att teamets arbete inte bara gäller psykisk ohälsa vid demens.

– Många äldre har psykisk ohälsa utan demens. Våra försök att få till mer samverkan handlar både om primärvården och psykiatriförvaltningen, säger hon.

Specialistteamet erbjuder handledning och samtal om hur man bäst bemöter äldre personer med psykisk ohälsa. Chefer och personal behöver också stöd i sina kontakter med anhöriga.

I Kalmar län finns sedan några år tillbaka en specialistutbildning för undersköterskor, som alla de fyra specialistundersköterskorna i teamet har gått. Marie Bjerkhaug gick den redan för sex år sedan när hon arbetade i grannkommunen Högsby.

– Det blev en chans för mig att utvecklas i yrket. När det här jobbet dök upp kände jag att jag ville bidra med det jag lärt mig genom åren. Det var också spännande att börja jobba i en större kommun som Kalmar, säger hon.

Med specialistteamet fanns en organisation som tar tillvara den kunskap undersköterskorna skaffat sig under specialistutbildningen, något som fortfarande saknas på många håll.

Marie Bjerkhaug och hennes kollegor framhåller att även erfarna undersköterskor ofta känner sig otillräckliga när det handlar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. De flesta har inte tillräckliga kunskaper inom det området.

Tjänsten som specialistundersköterska innebär ett karriärsteg som annars saknas i äldreomsorgen. Det har blivit en väg att lyfta undersköterskorna som yrkesgrupp, men också ett sätt för den enskilde att komma vidare utan att behöva byta jobb.

”Vårt jobb handlar ofta om att plocka fram och stärka den kunskap som redan finns hos personalen.”

– Det här gör jobbet som undersköterska i äldreomsorgen mer lockande. Det höjer statusen, säger Annette Lander, som framför allt arbetat i hemtjänsten innan hon sökte jobb i teamet.

En ambition när specialistteamet skapades var också att knyta närmare band med primärvården, men än så länge har det gått trögt.
– Vi har gjort våra försök, men inte kommit dit vi vill. Kan vi få till mer samverkan kanske vi kan få upp ögonen hos regionen och överbrygga de kulturskillnader som ibland ställer till problem, säger Susanne Perseius.

Då har det varit desto enklare att väcka intresset i andra kommuner. Både Susanne och Christina har fått flera inbjudningar att komma och berätta om teamets arbete.

– Många suktar efter kunskap och vi hjälper gärna till. Den här kompetensen finns inte i alla kommuner, de små har kanske inte råd. Det vi gör i specialistteamet tror jag också lämpar sig väl för samarbete mellan kommuner, säger Christina Overå.