Utanför Lotta Hübschs chefsrum står en spontan hälsning skriven i svart tusch på den lilla white board-tavlan: ”Du är saknad”.

– Visst är den fin, säger Lotta Hübsch. Jag vet fortfarande inte vem som har skrivit den, det är sedan i somras, men det känns bra att den är kvar. Jag vill ju att det alltid ska kännas välkomnande och lätt för personalen att komma till mig, vad det än kan vara.

Inne i rummet finns fler bevis på uppskattning på väggarna: hyllande tidningsartiklar och diplom. Två gånger de senaste åren har Lotta Hübsch blivit nominerad till Årets chef  inom Norrköpings kommun. 

Lotta Hübsch klev in på äldreboendet Trumpetaregatan 2 första gången 1996, då som undersköterska. Nitton år senare kom hon tillbaka som chef. Och aldrig har det känts så lätt att leda som nu.

Orsaken är lösningen på en mångårig debatt inom äldreomsorgen: Hur många medarbetare mäktar en chef att leda? 

Fakta har länge funnits på bordet. Som hur utvecklingen under 2000-talet gick åt fel håll, med allt fler medarbetare per chef inom svensk äldreomsorg. Trots att forskning visar att motsatsen ger tydliga effekter: Färre medarbetare per chef ökar kvalitet, effektivitet och engagemang i personalgruppen. Sjukfrånvaro och personalomsättning sjunker. Och – själva ledarskapet blir mer hållbart.

Efter en statlig utredning 2017 klubbades det därför ett nationellt mål att enhetschefer senast 2028 ska ansvara för max 30 medarbetare. 

Norrköpings kommunledning beslutade redan 2017 att genomföra förändringen. Kommunen har sedan flera år också valt att främja ett delat ledarskap.

För Lotta Hübsch innebär det att hon i dag chefar över tre demensavdelningar med 22 medarbetare. Hennes chefskollega ansvarar för ytterligare två avdelningar samt nattpersonalen. Budgetansvar och bollande av svårare frågor har de gemensamt.

– Mitt jobb är så mycket roligare nu, säger Lotta Hübsch. Om jag jämför med när jag under några år basade för 70 personal … I dag har jag kontroll. Jag upplever att jag hinner med mina arbetsuppgifter och behöver inte ta med mig jobbet hem. Jag kan också vara med i verksamheten på ett helt annat sätt. Är tryggare i vad jag behöver prioritera. Och om det händer något, om en i personalen behöver ett samtal med mig, då kan jag ta det.

Denna måndagsmorgon ska hon göra som alla andra vardagar – börja arbetsdagen med en rundvandring på sina tre avdelningar, fika och snacka.

– Strax före klockan sju är bästa tiden, innan de boende har hunnit vakna. Då kan jag passa på att höra med personalen på plats hur helgen har varit på avdelningen, och fånga upp andra frågor hos personalen. 

Vi börjar på avdelning 2, inramad av två ljusa innergårdar dit de boende kan gå ut själva när de vill. Den erfarna undersköterskan Lena Stjärnborg har precis skördat tomater till frukostmackorna. På gårdarna finns också färska örter, äpplen och blommor. 

– Några av våra boende är ute på gården nästan jämt, vilket väder det än är, säger Lena. Det är fantastiskt för dem, särskilt som promenader har blivit mer av en bonus numera.

För allt är inte bara toppen på Trumpetaregatan 2. I januari 2020 genomförde kommunen kraftiga nedskärningar inom omsorgen. För boendets del har det bland annat inneburit att personalen har minskat från 3 till 2 per avdelning och pass. Strax därefter kom covid-19 in i huset. Precis som på andra håll drabbade sjukdomen inte enbart de äldre, utan även personalen. Vikariebristen var skriande i hela kommunen, och personalen på plats slet hårt. Det har ställt ytterligare krav på ett lyhört ledarskap.

– Ofta vid kriser är det ju så att den verkliga tröttheten kommer först efteråt, säger Lotta Hübsch. Jag märker det nu, särskilt på de avdelningar som parallellt med Covid har boenden med svårhanterliga beteenden. Och fortfarande återstår utmaningen att hantera nedskärningarna. Men det ger också möjligheter att diskutera med personalen om vad som är viktigast.

– Ja, säger undersköterskan Lena. Och du har hela tiden varit tydlig med vad vi ska prioritera i omsorgen, både gentemot oss i personalen och anhöriga. När vi inte hinner säger du: ”Städ kommer sist. Utflykter näst sist.” Och att alla besvikna anhöriga ska hänvisas till dig. Det är skönt, vi på golvet kan ju inte göra mer än att jobba.

Att odla gruppgemenskaper är en av kärnpunkterna i Lotta Hübschs nära ledarskap. 

– Mitt mål är att ha ett öppet klimat i hela arbetsgruppen. Om vi vågar ge varandra både ris och ros finns större möjligheter till utveckling av verksamheten. Det gör det enklare för gruppen att ta emot och lotsa in vikarier och vara tydlig med hur vi jobbar här: ”Nu blev det tokigt – tänk så här i stället.” Men också att vara ödmjuk inför frågor och ifrågasättanden som: ”Men varför gör ni så här?” Kanske ser ny personal att en rutin faktiskt inte fungerar längre.

Att som chef förstå exakt vad som skaver i en grupp kan vara svårt om de längre samtalen bara uppstår på månatliga möten eller vid det årliga utvecklingssamtalet, menar Lotta Hübsch.

– Som det är nu har jag större chans att fånga upp problem på ett tidigt stadium. Men jag kan också granska åsikterna kritiskt, eftersom jag har tid att dagligen följa enskilda medarbetare och samarbetet i gruppen. 

Finns det inte en risk att du också utsätter dig för att bli daglig papperskorg?

– Fast mitt viktigaste jobb är ju att lyssna. Om en avdelning har det extra tufft kan jag erbjuda tid för reflektion. Men många gånger vill folk bara att jag ska veta vad de tycker och upplever. Och särskilt under förändringar har folk ett stort behov av att prata av sig. De kan komma enskilt till mig och säga: ”Vi behöver få ordning på det här …” eller ”Nu måste vi fixa …” Och sedan är det som om det känns okej igen. Om det är något personligt, som en kris hemma, kan små justeringar i jobbet underlätta, eller förstås hjälp via företagshälsovården. 

Till hennes chefsrum kommer också personal som fortfarande lider av konsekvenserna från covid-19. 

– Det många utanför äldreomsorgen inte tänker på är att även personal inom omsorgen förlorade nära anhöriga. De har haft det nästan outhärdligt tufft.

Den kontroll Lotta Hübsch upplever att hon har i dag handlar också om att kunna vara grundligare i arbetsmiljöarbetet: inspektera, dokumentera, ändra i rutiner och följa upp. Hon ger också sig själv mer tid till strategiskt tänkande, och tid att följa upp årsplaneringar och kunskapsläget i personalgruppen.

Dessutom kan hon numera noggrannare förbereda de viktiga utvecklingssamtalen – gå igenom journalanteckningar, se hur en personal utvecklas i sitt kontaktmannaskap, styrkor och svagheter … 

– Med färre att leda kan man arbeta mycket mer långsiktigt. Exempelvis har vi börjat utbilda personalen här i lågaffektivt bemötande; hur vi bemöter de boende är ju vårt viktigaste verktyg. Det roliga var att personalen som hittills har gått utbildningen kände igen sig så mycket i arbetssättet. Det här att vara lyhörd och tålmodig, gå ifrån när det inte fungerar och försöka igen och igen … det är ju precis den tysta kunskap många redan har. Bara att få en bekräftelse i det är stärkande.

Lotta Hübsch är född och uppvuxen i Norrköping. Mamma arbetade som undersköterska, och Lotta valde detsamma.   

– Jag minns hur stolt jag var när jag var färdig på gymnasiet och skulle ut i arbetslivet. Statusen för undersköterskor var ju en helt annan då.

Efter ett antal år på Vrinnevisjukhuset på bland annat medicin och psykiatrin bestämde hon sig för att plugga vidare till socionom, med siktet inställt på att bli biståndshandläggare. Ett chefsvikariat 2007 ändrade planerna. I dag kan hon sina styrkor. 

– Jag vet att jag är driven och bra på det relationella, både gentemot personal och i kontakt med anhöriga. Utmaningen för mig i dag är förstås att upprätthålla en god kvalitet i verksamheten, trots nedskärningar. Och att se till att få bra folk! 

Själva inringandet av vikarier görs på Trumpetaregatan 2 av en samordnare. Sedan måste de båda cheferna göra sitt jobb.

– Som chef har man makt att forma personalen, och det gäller att göra det bra. För att hålla en hög kvalitet är det jätteviktigt att vi håller kvar den personal som passar i omsorgen.

Framtiden handlar också om nya kunskaper. Lotta Hübsch sitter med i kommunens kvalitetsgrupp för framtidsfrågor kring demenssjukdom. De stora kliven inom forskningen under de senaste åren gör ansvaret för omsorg om personer med demenssjukdom extra spännande, menar hon.

– Ju mer man vet om de olika demensdiagnoserna, desto bättre kan vi bli på att ge en så bra livskvalitet som möjligt till våra boende, trots den svåra sjukdomen. Det känns verkligen som om det händer många spännande saker just nu.  

Via de dagliga fikarundorna kan Lotta Hübsch lära känna varje anställd, även vikarier.

Lugn frukoststund för Lasse Hägglund. Lena Stjärnborg, undersköterska, hinner med en kopp kaffe.

Prev

Next