Banbrytande läkare fortsätter kampen

Läkaren Barbro Beck-Friis, 86, är en av pionjärerna inom svensk äldreomsorg. Hon etablerade rehabilitering i långvården och lockade delegationer från hela världen att inspireras av Motalamodellen.

Huset är lite skevt. Trehundra kvadratmeter med två meter i tak i ena änden och två och tio i den andra. Här har Barbro Beck-Friis tillsammans med maken Jan Beck-Friis bott sedan 1968 och fostrat tre barn.

Det är uppenbart att hon inte vill flytta, trots att hon blev änka för knappt ett år sedan. Där skiljer hon sig inte från många andra hårt rotade äldre.

I en insikt om denna allmänmänskliga vilja kan man säga att hennes pionjärgärning startade. Vikten av att se till den enskilda individens behov snarare än samhällets och vårdbyråkratins.

Det har gått en lång tid sedan den dag då hon först kunde börja omsätta sina idéer i handling.

”Jag var den enda sökande till tjänsten och nu skulle jag få styra efter eget huvud. Så fort någon avled sa jag åt personalen att köra sängen till skroten. ”

Året var 1969 och hon var nyutnämnd överläkare i långvårdsmedicin och chef för en institution i Motala med över 300 gamla. Varav hundra procent var permanent sängliggande.

– Jag kom från det stora mentalsjukhuset Ulleråker i Uppsala och var van vid att människor faktiskt kunde rehabiliteras och komma på benen igen. Men här fanns ingen plan, ingen rehabilitering. Jag var den enda sökande till tjänsten och nu skulle jag få styra efter eget huvud. Så fort någon avled sa jag åt personalen att köra sängen till skroten.

Barbro Beck-Friis fick hållas. Det blev färre och färre sängar i salarna och fler och fler kunde skrivas ut. En del återkom som dagpatienter.

– Vi sorterade under lasarettet i Vadstena och en gång kom sjukhus­direktören på besök. Men jag sa att jag inte hade tid att prata med honom. Jag har alltid prioriterat patienternas sängkant framför att ha möten vid skrivbordet.

Inom vårdbyråkratin fanns skeptiska chefer men i stället började politiker på alla nivåer bli intresserade av hennes initiativ.

– Ända upp i regeringen talade man på den tiden om att satsa på långvården, som man sa då, för att ge gamla en värdig sista tid i livet.

Vi sitter vid salsbordet och dricker te och mitt på bordet står en liten skulptur som föreställer en svart labrador.

– Vi och barnen levde alltid här med höns, katter, kaniner och hundar. Min sista hund var en labrador som den där. Fast utan kuperad svans.

Hundar i äldreomsorgen är också ett område där Barbro Beck-Friis var pionjär. De blev en del i det projekt på Baltzargården i Motala som hon startade 1985 med sex patienter som alla fått diagnosen svår demens.

– En av mina söner som är veterinär ringde och frågade om vi ville ta hand om en svart labrador som hittats på motorvägen mellan Lund och Malmö och som haltade svårt. Vi tar den, sa jag. Facket protesterade. Men snart blev hunden allas favorit.

Två patienter kom från den somatiska vården, två från psykiatriska institutioner och två från en kaotisk vårdsituation i hemmet. Flera bar blöjor och fick psykofarmaka.

Snart kom delegationer från hela världen för att besöka den småskaliga, hemlika institutionen som så småningom hade mindre medicinerade och mer nöjda patienter än på andra håll.

Barbro Beck-Friis
Efter ett helt liv i äldrevårdens tjänst måste Barbro Beck-Friis konstatera att hon själv blivit gammal. Precis som många andra flyttar hon inte gärna från ett boende där hon är rotad.

Så småningom kom de erfarenheterna att användas när drottning Silvia under en kryssning på Nilen började samtala med henne. Barbro Beck-Friis fick i uppdrag att bygga upp Silviahemmet med forskning, utbildning och certifiering av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare.

– Det handlar om att värna livs­kvaliteten de sista åren, att med orden hos FN:s Världshälsoorganisation från 1990 möta både sociala, psykiska, fysiska och existentiella behov. I enlighet med det vi kallade den palliativa vårdfilosofin. På Baltzargården var alla i vårdteamet besatta av de idéerna.

År 1993 mådde inte Barbro Beck-Friis så bra. Året innan hade Ädelreformen genomförts. Större delen av vården och omsorgen om äldre överfördes från landstingen till kommunerna. Bland annat flyttades 31 000 sjukhemsplatser över till kommunernas ”särskilda boenden”. Kommunerna fick det medicinska ansvaret upp till sköterskenivå och betalningsansvar för de som var ”medicinskt färdigbehandlade”. Summan blev kortare vårdtider hos landstingen och sjukare patienter hos kommunerna.

”De långvarigt sjuka äldre blev över en natt kunder, gäster, boende, brukare, biståndstagare – bara inte patienter.”

Barbro Beck-Friis såg och ser det som att mycket av det hon kämpat för raserades. De långvarigt sjuka äldre blev ”över en natt kunder, gäster, boende, brukare, biståndstagare – bara inte patienter”, skriver hon syrligt i en sammanfattning av geriatrikens utveckling.
Men 1992 gav hon ändå Ädel­reformen en chans.

Efter ett år sa hon upp sig i raseri, rensade sitt skrivbord efter 24 års arbete, och åkte med fyllda sopsäckar till förbränningen.
Dagen därpå blev hon kontaktad av ledningen i Östergötlands landsting och erbjöds att bli medicinsk rådgivare.  

Hon hade just blivit färdig med sin doktorsavhandling om vård av döende cancerpatienter med hjälp av avancerad hemsjukvård.

Den nyblivna medicine doktorn utsågs till professor och några år följde då hon fick utveckla den ”lasarettsanknutna hemsjukvården” till att vara tillgänglig också på natten. Något som blev känt som Motalamodellen och var ett projekt som var unikt i Europa.

Barbro Beck-Friis tycker än i dag att Ädelreformen var ett ”förfärligt svek” genomfört av främst ekonomiska skäl.

– Efter åren då långvård och geriatrik varit i fokus blev det nu bara tal om primärvården. Och där är vi fortfarande.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag är pessimistisk. Allt fler blir riktigt gamla och behöver så småningom hjälp. Men få unga verkar vilja ägna sig åt vård, särskilt äldrevård. Det måste bli attraktivt som det var när jag var ung. Arbetsgivarna måste anstränga sig. Skapa trivsel och flexibla scheman. Det måste bli ett drömjobb igen.

Vad behövs för en bra äldreomsorg?

– Läkarkontakt nattetid är viktigt. Kompetent medicinsk personal som kan byta en kateter och tömma en smärtsamt fylld blåsa. Kunskapen om basal hygien måste återupprättas. I vissa fall kan tekniska hjälpmedel öka tryggheten. Som en övervakningskamera på natten. I Japan såg jag en liten robot som såg ut som en sälunge, stora ögon, mjuk päls. Den skapade glädje.

Barbro Beck-Friis har precis skrivit ett remissvar till Livsmedelsverkets reviderade råd ”Bra måltider i äldreomsorgen”.

– Många svälter. Måltiderna är för komprimerade, mellan nio på morgonen och kvällsmackan vid åtta. Sedan följer tretton timmar av svält.

Maken Jan Beck-Friis, under lång tid narkosöverläkare i Motala, avled i slutet av 2016 efter många års sjukdom.

– Ett av hans problem var svårigheten att svälja. Då spelar omsorgen om maten in och att det finns gott om tid att hjälpa den som inte kan äta själv. Maten är förutsättningen för allt liv.

Barbro Beck-Friis åkte varje dag till äldreboendet där maken bodde den sista tiden. Hon satt med och hjälpte honom under måltiderna.

– Det var ett långsamt döende. Han gick ner oerhört i vikt. Jag och en av mina söner vårdade honom länge hemma, kanske för länge.

En bistånds­bedömare kom hem och sa, ”det här går inte en enda timme till”.

I en alltför yvig gest spiller jag ut juice på den lilla bordsduken.

Barbro Beck-Friis tar det lugnt.

– Inget att hetsa upp sig för.

Hushållspapper blir en adekvat åtgärd.

Förnöjsamhet har blivit hennes honnörsord.

Vad känner du inför din egen ålderdom?

– Jag har levt med gamla hela mitt yrkesliv men tänker väldigt lite på min egen ålderdom. Till exempel på om jag en dag ska tvingas flytta. Ingen kan föreställa sig sin egen död. Det låter kanske charmant i överkant men jag försöker ta dagen som den kommer och hoppas på en död i sömnen.

Barbro Beck-Friis

Ålder: 86 år.

Familj: Tre barn. Maken Jan avled 2016.

Gärning: Banbrytande inom svensk äldreomsorg, särskilt vård i livets slutskede och vård av personer med demenssjukdom.

Karriär i korthet

1958 Medicinska studier i Uppsala och med. lic, därefter anställning vid olika sjukhus bland annat Ulleråkers mentalsjukhus.

1969 överläkare och chef för den nya medicinska specialiteten långvårdsmedicin i Motala.

1974 startade lasarettsansluten hemsjukvård (LAH) – då ett nytänkande inom svensk vård.

1976 chefsläkare i Västra Östergötland och startade 1985 Baltzargården i Motala, en annorlunda vårdform för personer med demenssjukdom.

1993 doktorerade om dygnet­runtvård av döende cancerpatienter i hemmet enligt den så kallade Motalamodellen. Utsågs detta år till professor i geriatrik.

1993–96 anställd som medicinsk rådgivare åt Östergötlands läns landsting.

1996 kontaktades av drottning Silvia för att vara med och starta och driva Silviahemmet – en stiftelse för vård, utbildning och forskning inom demensområdet. Var under åren 1996–2006 även styrelseledamot där.

2007 utnämnd till hedersdoktor i veterinärmedicin för att ”ha väckt förståelse för betydelsen av djurkontakter i samband med vård och rehabilitering av människor”. Författare av ett flertal böcker, bland annat inom palliativ vård.

 

Läs fler

Lasse Granestrand

Lasse Granestrand

Frilansjournalist och författare.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant