Traditioner länkar oss samman

En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong och tre gånger är en gång för mycket, sa min far till oss syskon ibland, när vi busat i barndomshemmet. Ramsan upprepades rätt ofta och blev nästan som en ritual, som vi så smått väntade på när vi hittat på något vi inte fick göra. De där orden hörde till och om de inte sades, var det något som saknades.

Barn är  i olika sammanhang noga med att saker ska göras precis som förra och förrförra gången de utfördes. Det vet alla föräldrar som försökt hoppa över en sida i sagoboken vid läggdags. Då blir det högljudda protester.

Som vuxna har vi också behov av att känna igen oss, till exempel vid stora högtider eller i små ting i vardagen som vi månar om. Nuet binds samman med tidigare händelser och erfarenheter och kanske till och med vad mormor eller farfar gjorde som barn .

Det är naturligtvis inte bra att helt leva i det förgångna men att ha traditioner, som går tillbaka till tidigare skeden i livet, gör ofta att man känner att man är delaktig i något som är större än vad man själv är. Levande traditioner är viktiga för oss och ger oss vår identitet.

Vi känner detta när vi är långt hemifrån och möter nya kulturer och sedvänjor. På samma sätt kan nya svenskar med både nyfikenhet och förvåning närma sig vårt lands traditioner samtidigt som de är noga med att förvalta seder och bruk från hemlandet.

Under många nyårsaftnar mötte jag det nya året med ett äpple i ena handen och en enkrona i den andra. Så småningom förstod jag att detta var en sedvänja från min farfars far, där äpplet symboliserade hälsa och slanten var ett sätt att hålla fattigdom på avstånd. Även om jag i vuxen ålder inte alltid följt familjetraditionen tänker jag ofta på den fina bakomliggande tanken vid tolvslaget.

En levande tradition fungerar ofta så. Man stannar upp och minns vad man gjort tidigare, kommer ihåg personer och händelser som betytt mycket i livet och känner tacksamhet och sam­hörighet genom decennier och sekler.

Även om de stundande storhelgerna lagts på kommersialismens altare i vår tid finns en inre kärna av äkthet och sanning, vare sig man tror på eller ställer sig tvivlande till det religiösa budskapet. Traditionen blir något välbekant att sjunka in i och omge sig av och behovet av stillhet och reflektion är som bekant stort.

Så sägs det till exempel att en fransk adelsman varje morgon svalde en groda för att vara säker på att inget obehagligare skulle inträffa under dagen. Så långt behöver man inte gå, men seder och bruk och goda traditioner kan bli en murbräcka mot jäkt, stress och oro inför framtiden och för de nära och kära.

Det skapas även nya traditioner i våra dagar, inte minst i möten med våra nya svenskar. Symbiosen av det invanda och för oss nya är en viktig del i att utveckla och anpassa traditioner och sedvänjor till vår egen tid. Det är kanske därför vi lyssnade så noga på journalisten och folkvettsexperten Magdalena Ribbing, som alltid uttryckte respekt för gamla traditioner men också hela tiden var öppen för nya impulser.

+ Att vi kan få möta och ta till oss nya traditioner inspirerade av kontakter med nya svenskar

– Att traditioner vid de stora hög­tiderna kan förmörkas av all stress och alla måsten

Taggar
Läs fler

Odd Zschiedrich

Odd Zschiedrich

Ceremonimästare på det Kungliga Slottet och var 2003–2017 kansli­ansvarig på Svenska Akademien. Han är utbildad lärare och har bland annat varit skolchef i Torsås.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant