Livsglädje skapas tillsammans

Forskning visar entydigt att alla människor mår bra av att röra på sig, vara utomhus, få social stimulans och utmana sig själv. Ändå är det just där som begränsningarna finns för många äldre. I det perspektivet skulle tv-serien ”Fyraåringarna på äldreboendet” kunna inspirera till en seriös debatt om vad som skapar välbefinnande i vardagen.

Tv-serien ”Fyraåringarna på äldreboendet” bygger inte på forskning utan är ett socialt experiment. Serien är ett internationellt tv-format, som fångats upp av ett svenskt produktionsbolag och sålts in till TV4. Det är heller inget nytt att barn och äldre ofta trivs tillsammans. Ändå är mötet med och förändringen hos de boende på Attendos boende Maria Winkvist i Norrtälje så berörande. Inte minst för att serien synliggör en grupp äldre som oftast är osynlig. För alla inom omsorgen kan serien tyckas glättig, men frågan är om den inte handlar om folkbildning i dess mest tillgängliga form. Här varvas information om bland annat depression, kognitiv svikt, handstyrketest och förebyggande arbete med de boendes egna levnadsberättelser och reflektioner från 4-åringarna.

I seriens början sitter en samling människor med olika bakgrund i det ljusa sällskapsrummet. Där finns bland andra en före detta speedwayförare, en pensionerad löjtnant, en äldre dam som en gång var ett ensamkommande flyktingbarn, en strokedrabbad ekonomikonsult med skarpa drag, två pensio­nerade lärare och en kvinna i rullstol som i sin krafts dagar ägnade all sin fritid åt tävlingsdans. Trots den spännande mixen av människor talar ingen med varandra utan sitter med inåtvänd blick utan gnista. Professor Ingmar Skoog och geriatrikern Anne Ekdahl gör inledningsvis olika ka tester, som visar att gruppen är i såväl fysiskt som psykiskt dåligt skick. De kognitiva testerna visar på demens hos nästan samtliga.

– Inledningsvis var det svårt att få kontakt med dem överhuvudtaget, berättar Anne Ekdahl.

Men så stormar tio förskolebarn in och sex veckor senare, efter lekar, måltider och utflykter tillsammans, är bilden en helt annan.  När testerna görs om är förbättringarna så stora att Ingmar Skoog medger att han inte skulle ha trott på dem om någon berättat det för honom. Åtta av tio fick en förbättring i handstyrketestet. På de dagliga aktiviteterna låg förbättringarna på 30–40 procent och de kognitiva testerna i vissa fall på drygt 60 procent.

Vad säger du om förändringarna?
– Att äldre som bor på särskilt boende har förskräckligt tråkigt. I början kunde de inte prata, men när de fick något gemensamt att tala om kunde de, säger Anne Ekdahl.

Hon, liksom Ingmar Skoog, anser att detta ovetenskapliga experiment visar hur farlig bristen på stimulans är för livsglädje och fysiska förmågor. Långsiktigt kan det medföra att många på särskilt boende felaktigt uppfattas som demenssjuka.

Självklart skiljer sig behoven åt mellan alla människor, oavsett ålder, och behovet av hjärnvila är stort hos dem med en demensdiagnos. Men långsiktigt kan välfärdslandet Sverige inte acceptera att äldre inte ges möjlighet till ett liv som förebygger depression, fysisk svaghet och social isolering. Oavsett om de bor kvar hemma eller på ett särskilt boende.

Läs fler

Ulrika Beck-Friis

Ulrika Beck-Friis

Chefredaktör

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i tidningen Äldreomsorg.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Tidningen Äldreomsorg är landets vassaste tidning för dig som arbetar inom äldreomsorgen. Den håller dig uppdaterad kring det senaste inom forskning, arbetsmetoder, trender och goda förebilder.

Klicka vidare på Bli prenumerant för att läsa mer.

Bli prenumerant